“Take risks. Ask the dumb questions. Fail if you have to, and then get up and do it again” – Jacqueline Novogratz

Bästa Bruce rullar i stereon ikväll. Betoningen ligger verkligen på bästa. Oslagbar när det gäller. Han och Bono i U2. Det förvånar mig fortfarande varför jag genom alla år inte döpt någon hund till varken Bruce eller Bono. Hur har jag kunnat missa det? Eller har jag varit rädd att det inte skulle kunna leva upp till förväntningarna som nyss nämnda Bruce och Bono gör? Två bra namn har jag kvar med andra ord. Måste nog bestämt införskaffa två nya valpar. En retriever och en spaniel.

Det första ägget har anlänt. Ett ljusbrunt, fint alldeles lagom stort frukostägg. Jag förmodar att vi får dra lott om vem som ska få det till söndagsfrukost. De verkar trivas hönsen. Jag drar den slutsatsen eftersom ägget kom. Olyckliga hönor värper inte. Kan hända var ägget redan tillverkat innan flytten i och för sig? På väg ner i kanalen och det kunde knappast hönan hindra förstås. Hur många timmar tar en äggproduktion egentligen? Jag får ta till mitt favorituppslagaverk google, för jag vet inte riktigt och google har svaret på det mesta. Jag kan inte låta bli att fundera lite över att morfar skulle uppskattat google och internet. Han som älskade uppslagsverk, allmänbildning och att få svar på alla upptänkliga frågor. Vi kunde googlat ihop tänker jag. Han funderade över det, om han var för gammal för att sätta sig in i det nya med internet och google, eller om han skulle skaffa dator och pröva. Han bestämde sig för att avstå. Det var både en smula trist och förståndigt tänker jag för han började få uppenbara bekymmer med att komma ihåg hur fjärrkontrollen till tvn fungerade och mindes inte längre ur han skulle spela in en film på vhs. Sådant är det med åldrandet och det hör väl till det med även om det är trist. Hade jag varit tio år yngre sa han, då skulle jag han satsat. Jag tänker så jag med ibland fast åt andra hållet. Att jag är några år för ung, så jag missade hippierörelsen. Jag tror annars att Flower power och hippierörelsen hade passat mig utmärkt. Jag drömmer fortfarande om en folkabuss målad med blommor i glada färger och fredsmärken. Kanske är det inte för sent än?

Absolut bästa pocketcockern på bilutflykt med lillhusse. Det är något med fotot som gör mig så rörd. Så innerligt rörd…

Google har ändå inte svaret på allt tänker jag. Varför hundar eller människor reagerar som de gör olika situationer till exempel. Det svaret får vi inte alltid varken från google eller någon annan, i stället får vi gissa och spekulera vilket är en tjusning i sig. Det är nog bra att inte veta allt. Slottsherren och jag har tränat hundarna i omgångar i det svalare vädret idag. Jag och fröken Vi gick med slottsherren och Lad för lite markeringsträning bland annat. Fröken Vi var som vanligt taggad till tänderna och jag hade grundat med två knäckemackor så jag höll humöret och blodsockernivån under kontroll. Hon var duktig guldhunden. Som brukligt. Unga Lad var duktig med men lite fundersam. Han är verkligt duktig på apportering och har ett sjujäkla komihåg när det gäller markeringar men att någon annan än slottsherren kan kasta markeringar hade han ingen aning om. Så när jag härmade en fågel av obestämd art och kastade apporten tittade han åt ett helt annat håll. Han förstod ingenting. Än mindre förstod han att han skulle hämta något. Här fanns helt klart ett område slottsherren och Lad inte har tränat på och i och med det var förväntningarna på vad som skulle ske lika med noll och ingenting. Efter ett par försök fattade han i alla fall att det lönade sig att titta och att det faktiskt var hans uppgift att hämta apporten. Och leta efter den vilket han inte heller verkade förstå inledningsvis. Gulliga följsamma, lydiga, supertrevliga Lad.

Jag tog en sväng med lilla Till med. Till som i “till”it, “till”sammans och en hund “till”. Tillit och tillsammans får också vara mottot för vår träning. Man hinner med mycket under en ledig dag. Vi gick en runda i äldre lövskog där marken mest är täckt av torra löv från hösten trots att det är juli och högsommar. En dummy var med och den fick Till apportera några gånger. Till belåtenhet för oss både. Det är fortfarande inte så uppstyrt med apporteringen dock. Jag sitter på knä på marken, håller en hand framför hennes bringa innan jag släpper iväg henne och låter henne hoppa upp i famnen när hon kommer tillbaka. Nivån är alldeles lagom för oss båda än så länge. Tillsammans och med tillit till varandra. Allvaret kommer tids nog. Jag filmade henne också, med min supermobil som  har så avancerad kamera att jag inte förstår mig på den. En inställning heter superslowmotion. Jag klickade på den ikonen och filmade Till i en inkallning. Det blev en rolig film med väldigt mycket cockeröron. En annan rolig sak med att filma i superslowmotion var att det fanns en insekt med på filmen också, en som flyger upp alldeles bakom Till och följer henne hela vägen innan den lyfter mot högre höjder. Den insekten syntes inte alls i “verkligheten” i normalfart men i superslowmotion finns den. Det gjorde mig uppmärksam på hur mycket vi egentligen missar när vi skyndar framåt. Och kanske också när vi inte ens skyndar. Vi uppfattar troligen bara en bråkdel av det som händer runt oss. Det känns lite sorgligt tycker jag. Kanske man borde slå av på farten och bli buddistmunk?

 

Tuppen “Tuppen” och några av hans hönor en vacker sommardag.

Jag jobbar på acceptans med. Jag undrar om det skulle gå lättare om jag slog av på farten lite? Sänkte kraven. Buddist eller inte. För närvarande försöker jag acceptera det faktum att jag har ännu en skadad hund. En som jag troligen inte kommer att kunna gå hela den vägen jag vill med på grund av en skada som inte vill ge med sig. Jag har varit med så många gånger förr med det här. Vet så väl att det “bara” är en hund. Likväl är det drömmar som går i kras än en gång. Så mycket känslor och satsning som landar i besvikelse. Jag jobbar på det. Att acceptera. Den här gången med. Det har varit en lång förbannad uppförsbacke att ta sig ur men jag tror den börjar plana ut. Det börjar kännas okej. Och hunden är lycklig. Upp med hakan och ta hand om varandra. Ungefär så. Eva Bodfäldt pratat om ämnet i senaste avsnittet i hundtränarpodden. Det är bra att hon lyfter det. Och jag vet alltför väl vad hon menar. Känner med henne. Det handlar om så mycket mer. Så mycket mer än “bara en hund”.

 

Länken till avsnittet i hundtränarpodden ifall någon vill lyssna. https://poddtoppen.se/podcast/1365724545/hundtranarpodden/avsnitt-75-eva-bodfalt

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top