Ten percent happier
Jag gör min morgonrutiner i vanlig ordning, sätter äggkastrullen på spisen och tar farm bär ur frysen. Tar sedan vägen om badrummet, smörjer in ansiktet med dagkrämen med solskyddsfaktor för skydd mor sol och blåst, målar på lite ögon och ler mot mig själv i spegeln. Fortsätter mot hundarna där jag plockar upp alla matskålar med hjälp av Mer som varje morgon bär sin skål och lämnar av den till mig. Något han gjort sedan han var liten utan någon medveten inlärning från min sida. Jag bäddar deras sängar och sopar hår och grus från golvet. När det är klart är bären halvtinade och jag fyller frukostskålen med resten av dess innehåll, slår på vattenkokaren och sätter ett av äggen i äggkoppen. Efter morgonen korta träningspass är frukosten redo och jag slår mig ner vid datorn och tänker att jag allt har det väldigt bra ändå. Life design. Utanför stiger solen och sprider sitt ljus över fälten. Jag konstaterar att det varit ännu en natt med frost. När ska kylan ge med sig i år? Det är friskt och vackert men kallt. Björkarna börjar skifta i grönt och vitsipporna blommar. Det är så där galet vackert att det nästan gör fysiskt ont någonstans i hjärttrakten eftersom jag samtidigt påminns om hur skört allt är. Hur fort det kan vara förbi. Själva livet.
Hundarna vilar en stund, så där lagom till jag tömt min frukostskål och temuggen börjar de trampa runt lite lätt. Pigga ögon tittar på mig igen. Uppoffrande och bejakande. De väntar på signalen. Vill ut och ta emot dagen med hela sin fulla styrka. Jag med. Så jag försöker uppbringa den där energin jag för dagen än så länge inte riktigt känner. Peppa mig med några inspirerande citat eller texter, vill känna energin komma smygande inifrån och forsa fram i ådror och sinne. Mm. Kanske jag ska lyssna på ett avsnitt ut ”Ten percent happier”. Eller så räcker det att titta på en galet glad ung cocker en stund möjligen.
En vacker dag ska jag allt bryta igenom tänker jag och sätter tillbaka den tålamodsprövande sockersöta cockern där den skulle vara. Jag vet ju det, att det löser sig. Det är bara frågan om när. En annan vacker dag kanske jag får ordning på alla mina tankar med, de som far runt som vilsekomna irrbloss i mitt medvetande och väntar på att få tänkas till sin ände och beslut. Medan jag väntar på de där vackra dagarna då det eventuellt ska ske tränar jag vidare med hundarna och mig själv och planerar jobb och kursupplägg. Ivrigt påhejad av majsolen och fågelkvitter. Koltrastarna letar mask i gräsmattan medan hackspetten tjattrar från hålet i björken. Men var är sädesärlorna? Inte en enda har vickat fram över gräsmattan i år. Men de är hos grannarna längre bort, det har jag sett. Har ”våra” sädesärlor dukat under i vinter eller kan hända flyttat någon annanstans? Kanske är det inte ens samma sädesärlor som återvänder varje år? Vad vet egentligen jag om det. Jag saknar dem hur som helst och minns hur roliga lilla Till tyckte de var förra våren då hon var valp och tultade runt på gräsmattan.
Den gula knubbiga valpen har vaknat till ordentligt nu. Fattat att en stor del av meningen med livet är att hämta tygpåsar det snabbaste man kan. Fast helst noggrant med tänker jag. Springa fort kan hon också, tänka sig! Jag myser när jag ser hennes uppvaknande, gläds över hennes intresse och vilja för nu ser jag tydligt att vi delar intresset för apporteringsträning och det gör det hela livet tillsammans betydligt mycket enklare. Hennes ivrigt viftande svans och mjölktrampande när maten serveras påminner om min förra gula hund med. Det betyder väl inget i egentlig mening och man ska inte jämföra men det känns bra i alla fall. Riktigt bra. Dessutom har den gula unghunden det där älskvärda sättet med, hon är precis sådär snäll som hon ser ut att vara så som också ”nästansystern” Min och deras gula morfar är och var. Så rent känslomässigt är jag i hamn. Min personliga ”tyckaomkvot” är i och med det maxad och det får ändå anses som en god grund att bygga träningen vidare på.
Lilla Till, som jag förövrigt också tycker mycket om, tränas för en start på vattenprov i sommar någon gång. Vi rivstartade den träningen tillsammans med bruna Mer nere vid dammen och lilla Till fixade både igångarna, simtekniken och själva apporteringen så det bådar gott. Nu ska vi träna i olika vatten, helst med vegetation och sedan lägga på skott och vilt med. En sak i taget. Men det får väldigt gärna bli lite varnare i vattnet först så om värmen kunde vara snäll att skynda sig på en aning. Tack.
