The best is still to come
Nu är det kvällsröj på köksgolvet. Unga Lad har hittat en tuggben som valpen, såklart, vill ha. Jag tror Lad njuter av att ha för en gångs skull ha övertaget över någon annan. Han kör ett helt register av morr, gruff och voff och försöker tukta den vilda valpen bäst det går. Med varierande framgång kan tilläggas. Valpen vågar ha lite attityd när hon ligger under köksbänken dit hon fortfarande lyckas ta sig om hon ålar in. Men det roliga tog slut när slottsherren tröttnade på de ljusa skallen som baby Till tog till från sitt trygga gömställe. Det får finnas gränser som sagt och man måste sluta när man blir tillsagd hur söt och tillsynes oskyldig man än är. Leken återupptogs efter en stunds begrundande fast då utan fler ljusa skall. Det är mycket att lära för en liten och för en annan upprätthålla.
Jag är så nyfiken på vad det ska bli av henne när hon blir stor. Vart vi kommer att landa. Det styr själv säger slottsherren med devisen ”du får den hund du förtjänar hängande i bakgrunden. Pust tänker jag och känner tyngden över mina axlar igen medan jag funderar över vad jag ska skylla på om det inte blir som jag tänkt. För bortförklaringar och ursäkter verkar vara något vi garderar oss med efter vägen både förbyggande och till efter konstruktion. Det är väl bäst att jag samlar på mig några redan från start tänker jag, så jag har något att ta till och slipper erkänna mina egna tillkortakommanden om det inte går enligt plan. Skämt å sido så är det inte så allvarligt menat förstås det där ordspråket. På sätt och vis får man den hund man förtjänar för precis som i allt annat man tar sig för krävs det ansträngning, träning och tid för att något skall bli bra. Även en relation till en hund. Att sedan inte alla hundar håller måttet för våra mål är en annan sak. En självklar sak egentligen. Lika lite som alla människor passar till professionella dansare eller ingenjörer passar alla hundar till det ändamålet de är tänkta för. Så ibland behöver man såklart tänka om och inte stånga sig blodig för något som ingen riktigt trivs med. Men med rätt hund på rätt plats blir det bra. Men varje gång med en ny valp hoppas jag såklart att vi ska landa i en fullträff så småningom. Att hunden ska bli minst lika bra som de jag haft innan och framförallt att vi ska bli lika goda vänner. Just det kan vara lite knepigt. För det är ingen självklarhet. Särskilt om man har haft hunden man ansåg vara sin ”once in a lifetime” hund redan tidigare. Så lätt det blir då att jämföra med den tidigare stjärnan och lägga ribban tokfel för den nya. Bättre att låta varje ny hund vara ens once in a lifetime hund precis som de är med sin alldeles egen personlighet. Själv brinner jag extra starkt för just kommunikation och relationsskapande så jag går med glädje och lust in i Tills och min relation med förhoppning om att kunna förstå henne fullt ut och komma henne riktigt nära med tiden. Och tänk om det faktiskt är så att ”the best is still to come”. En fin och hoppfull tanke tycker jag. Att det bästa fortfarande ligger framför oss.
