The grass is green where you water it

Det är någon sorts sommarstorm ute och det fläktar rejält. Så pass att dörren måste hållas stängd så den inte ska vränga sig åt fel håll. Om det inte hade blåst så förbaskat hade jag jag gått ut och tränat en sväng innan solen går ner, åtminstone är det vad jag försöker intala mig när jag slår ned baken på stolen vid datorn men sanningen nog mer är den att jag inte hade tränat mer ikväll hur vindstilla det än varit. Sena kvällar är inte min tid på dygnet hur ljusa de än må vara, inte för att utföra något ambitiöst arbete med precision i alla fall så hundträningen får vänta på piggare tider.

Lyra gör mig sällskap vid fötterna under stolen där jag slagit mig ner, vis av erfarenhet väntar hon som vanligt tålmodigt på att jag ska tappa en smula eller två. Jag tycker hon kan gå in till slottsherren och assistera med akvariefixandet istället men alla som känner Lyra vet nog att sådana diskussioner är överflödiga. Har om bestämt sig så har hon och hon håller orubbligt fast vid sina beslut. Och visst tappar jag en smula efter stund, inte alls med avsikt faktiskt även om man skulle kunna tro det då jag har oerhört svårt att motstå bedjande cockerögon, snabbt som blixten slukar hon smulan som om den vore en saftig fläskkotlett. Hon går nog efter devisen ”plötsligt händer det” mycket väl medveten om att det faktiskt gör det och sedan i lördags är hon än mer övertygad om möjligheten eftersom en fläskkotlett då faktiskt halkade av min tallrik mitt under middagen och påpassligt landade under Lyras nos. För hon låg såklart alldeles vid mina fötter, vis av erfarenhet som sagt. Fläskkotletten fick hon vackert lämna tillbaka, det får ju ändå finnas gränser tänker jag, men hoppet om att högsta vinsten ska trilla har hon garanterat kvar. Det kanske inte är så konstigt att slottsherren tycker det är svårt att få ner henne i vikt..

Jag tränade den unga svarta ett pass under dagen idag, vi fortsätter vår grundträning och utbildning i höger-vänster-ut och jag tycker hon börjar piggna till efter löpet. Hon har helt klart haft en liten formsvacka under sitt första löp, varit lite lojare än vanligt och känns lite omotiverad. Inte konstigt alls har jag tyckt och låtit henne löpa i fred och vila från träning. Men nu känns det som hon kommit ur bubblan och arbetslusten ökar på igen. Bra tänker jag eftersom jag är väldigt sugen på att fortsätta träna henne. Dagens träning inledde jag med med att skicka henne på en helt dold linje. Ett dolt skick mot en utställd dummy en bra bit bort. Till min hjälp hade jag en lång klippt gång som slottsherren fixat åt mig i träningsparken, så linjen var naturlig i terrängen kan man säga.  För min del tycker jag det kan kännas skönt med lite stöd av terräng när unga hundar ska springa sina första dolda, jag behöver ju inte krydda med alla svårigheter på en gång tänker jag. Jag har inte heller någon brådska med att träna dolda linjer i egentlig mening utan såg det mest som en test det vi prövade idag. En test för att se hur mycket förtroende hon plockat med sig av vår startrutin i skicket i de grundövningar vi jobbat med. Jag konstaterade nöjt att en hel del uppenbarligen blivit rätt i vår tidigare träning för hon satsade lika stort och säkert som hon gör när jag skickar henne på en memorie. Gott att se. Nu ska jag bara se till att förvalta och förädla den goda grundträningen och den fina hunden på bästa sätt. Hepp.

Något som också var gott att se idag var fasanhönan som kom smygande i gräset bakom slottet tätt följd av små kycklingar. Så glada vi blev! 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen