The real thing

Solen strålar över oss idag och jag solar mig i dess glans. Vänder ansiktet mot det varma ljuset och tänker att våren allt kommer i år med. På en av morgonens rundor utspelade sig en naturfilm i verkliga livet framför oss. Någon skällde, och grymtade en bit framför oss på fältet, i kanten mot skogen och jag kallade snabbt in de fyra hundarna som var med. Framför oss såg vi djur sprätta ut ur terrängen mot fälten bortöver. Flera rådjur och några vildsvin satte fart mot horisonten medan vi häpet tittade på och undrade vad det handlade om. Varg hann jag tänka en kort sekund innan skällandet hördes igen och en välpälsad räv kom farande framför oss över mot ekkullen. Med stora ögon väntade vi på vad som skulle hända härnäst men vi hann inte undra särskilt länge innan två rävar till kom i full fart, överföll varandra och brottades i gräset för att sedan sätta av i sken rakt mot oss. Jag tror faktiskt inte de såg oss för de var så upptagna av sitt men de vek av strax innan krocken skulle blivit ett faktum och fortsatte mot ekkullen de med där en flock hjortar förfärat hoppade ner från stenklippan när rävarna for upp. Medan hjortarna gav sig av över nästa fält försökte hundarna och jag smälta alla intryck vi fått av det vi nyss upplevt och det slog mig att hundarna stått helt stilla under hela skådespelet utan att jag behövde påminna dem om att bli kvar, inte ens när rävarna kom springande mot oss. Jag tror bestämt vi var lika fascinerade allihop och liksom tagna av stunden där i morgonsolen.

Det är väl parningstider för rävarna nu tänker, jag har känt deras doftmarkerande längs stigarna. Det var väl det som föranledde morgonens bråk förmodligen. Kärleksgnabb alltså. Men jag tyckte det var lite märkligt ändå för innan bråket började hann jag uppleva det som att de tre rävarna jagade i grupp. Kanske  det var en felaktigt uppfattning för inte brukar väl rävar jaga så? Förmodligen var de två hanar som jagade samma rävhona. Det var fint att se dem hur som helst, de var vackra och välpälsade och verkade inte skabbiga alls. Men de gör mig lite bekymrad med förstås. Många rävar i marken och många rävungar bådar inte gott för kommande fältfåglar och små kycklingar. Alla ska leva såklart men det känns lite olustigt att göda rävar med vackra fasaner och söta rapphöns ändå.

Hemma igen efter naturupplevelsen blev de tre tjejerna som väntat hemma överlycklig av att se oss. Jag vet ingen hund som har en så hård svans som den svarta unghunden. Jäklar i min låda vad den piskar och det gör riktigt ont när hon slår den mot mina ben. Så går den sönder med såklart, längst ut i svanstippen, men det är väl inget annat att räkna med när den slår så hårt som den gör. Just nu är den hel för all del men det var värre i höstas. Som tur var ordnande bästa veterinären specialplåster som skulle påskynda läkningen och dessutom satt kvar. Det är annars ett problem att få något att fästa längst ut på svanstippen och det är ännu svårare att be en labrador sluta vifta på svansen. Jag är glad för de där specialplåstren för de hjälper faktiskt och så slipper vi blodstänk långt upp efter väggarna i slottet. Det är en del blodfläckar på golven i stället nu, på grund av löpet men där är de betydligt mycket lättare att torka bort. Jag ska faktiskt ge mig på att måla slottets enda vita vägg grå, den från hallen mot köket, för det är bara så oerhört opraktiskt med en vit väg och smutsiga glada hundar. Ännu värre med blodiga svansar. Dessutom tror jag det blir en snygg övergång mot köksgolvet med det grå. Baksidan är väl vara att det alltid för med sig en (hel del) extra arbete när man ändrar något i ett äldre hus, så jag vet redan nu att vi måste flytta bokhyllan och måla den väggen med fast den reda är grå. För det fanns självklart inte samma gråa färgnyans att få tag i nu. Vi får tro på ett bra slutresultat, och att den där tiden till att måla väggar infinner sig om inte alltför lång framtid.

Angående den unga svarta som verkligen är på väg att bli vuxen nu när hon(äntligen) kommit in i sitta andra löp så var jag så sjukt nöjd med henne på träningen som jag skrev igår. Jag hade egentligen tänkt låta henne vila under löpet men eftersom hon var sp duktig och alert igår tänkte jag att det var bästa att smida medan järnet var varmt så det blev ett litet passa idag med. I form av en landningsbana med höger, vänster och linjer mot kända områden. Den söta svarta gjorde allt jag bad henne om men nära på helt i avsaknad av entusiasm. Det säger mig bara en sak egentligen, att mitt tidigare beslut var rätt, hon ska få vila från träningen under löpet. Löpa i fred och få en välbehövlig paus från alla dirigeringstecken och krav. Det behövs. Givetvis blev jag lite besviken med. Det kan gå fort från toppen till botten så att säga. Men varför låta en halvtaskig träning väga tyngre än femtio lyckade? Jag behöver jobba lite till på min mentala inställning. Nu ska unghunden som är på väg in i vuxenvärlden pausas en stund medan jag ägnar min träningsenergi åt fröken Vi. Jag är säker på att minst en av oss kommer att vara väldigt lycklig över det.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top