There is a passion for hunting deeply implanted in the human breast.- Charles Dickens
Och där kom odlarlusten med. Någonstans från mitt innerst väsen väller den fram i takt med att graderna stiger på termometern. I bara morgonrocken får jag tag i sekatören och den nya räfsan och får äntligen bort det vissna ute rabatten utanför dörren medan fröken Vi och Lyra gör sin morgontoalett. Fåglarna sjunger, små knoppar är på väg fram och planeringen börjar ta form. Jag vill köpa hem säckar med jord, fruktträd och sommarblommor. Det sista är det allt för tidigt för än och fruktträd är nog ingen ide. Inte om vi inte vil göra om slottets trädgård till ett fort Knox och det vill vi inte. Överhuvudtaget är odlandet ganska knepigt här. Förutom att det krävs mer tid för att få det riktigt bra så har vi oändligt med hjortar, rådjur, sork och en kompakt lerjord som gör sitt yttersta för att hålla mitt odlande på en väldigt låg nivå. Vissa delar av tomten är rätt vattensjuk med. Det underlättar inte det heller och jag misstänker stark att New Dawnrosorna jag planterade i höstas faktiskt har drunknat i vinter. Jämmer. Så kommer en kanin skuttande runt hörnet också och möts av de ihop räfsade högarna. Den känner nog inte riktigt igen vägen till frukosten när högarna ligger där så den vänder och skuttar tillbaka. Kaniner är såklart inte heller till fördel när det gäller odling tänker jag och tittar när den sätter sig och pustar öronen en bit bort.
Det är något med odling. Något djupt rotat i oss, något ursprungligt. En passion för att se något växa fram. Charles Dickens uttryckte det bra när det gäller jakt och jag tror samma sak gäller odling. Att få ha händerna i jorden, pilla ner fröer och sätta sticklingar och potatis innefattar något djupt tillfredsställande. Får man det sedan att växa med blir scenariot så nära perfekt det går. Man får passa sig bara för det är lätt att odla dåligt samvete som komplement till det andra odlandet. När tiden inte riktigt vill räcka till och man glömt vattna eller missat att rensa ogräset så de små morötterna kvävts. Sådant händer. I alla fall i den här trädgården. Då köper jag morötter i stället. Nästan helt utan dåligt samvete. Försöker åtminstone.
Under helgen har stunder funnits för träning av de egna hundarna, efter dagarnas jobb och odlarfunderingar. Solen har strålat och så också hundarna. Mestadels. Träningspass då jag själv varit skärpt och förnuftig, upplägget lysande, vi har samlat många rätt och hundarna varit briljanta. Så som det ofta är när man har saker under kontroll och är bekväm i situationen. Något som gäller både hundarna och oss så här på hemmaplan. Sedan ska man ut också, i andra miljöer och sammanhang och då händer det att det blir lite annorlunda. Det är många steg ut i det där att ta. Särskilt med de yngre hundarna och det är värt att tänka på att inte lägga på alla störningar på en gång. Göra det stegvis så att säga. Alla behöver väl ur sin Comfort zon emellanåt men det är viktigt att inte hasta på med det. Relationen behöver bli tillräckligt stark för det först. Den mellan hund och förare så man når varandra när det gäller. Annars kan det lätt bli som en valpköpare skrev till mig en gång lite med glimten i ögat men ändå ett stort mått sanning: ”min hund är borta både i huvudet och skogen” och det är ju inte riktigt där vi vill hamna. För övrigt gäller det såklart oss förare med. Ingen hund har glädje av en nervös och stressad förare så vi behöver också utsätta oss för det. I lagom doser och små steg så vi förmår känna oss hyfsat bekväma trots fjärilar i magen och anspänning. Och som ni vet. Rom byggdes inte på en dag. Inget annat hållbart heller.
Ps Lyra blir sakta allt piggare Ds
