“Tro att du kan och du är halvvägs på väg.”  – Theodore Roosevelt

Lass löper. De var väl på tiden tänker jag. Sexton månader nu. Bättre sent än aldrig och rätt praktiskt, för ett sent första löp brukar betyda ganska långa löpintervall vilket jag inte har något emot. Det har betytt så på våra tikar i alla fall, fast det är ingen vetenskaplig observation utan förmodligen mer något av en slump eller händelse med just våra hundar. Ingen regel utan en massa undantag så att säga. Bra att det kom i igång i alla fall och praktiskt nu när jaktsäsongen börjar tona ner för vår del.

Att jaktsäsongen lugnar sig betyder också att jag hinner samla ihop tankarna lite mer och planera vidare för vårens kurser och mina andra idéer och tankar om vidare utveckling av min arbetsplats här hemma. Jag tycker om att få tid till det även om det är med en viss känsla av vemod jag lämnar de flesta jakterna för i år bakom oss. Det är kort och intensivt och självklart kommer det fattas mig med jaktresor och bubbel till frukost flera dagar i veckan även om jag uppskattar lugnet som följer efter den intensiva perioden. Det är skönt att kunna krypa in lite i skalet och i slottet och inte behöva iväg tidiga mörka morgnar, det måste jag medge. November är månaden för nedvarvning och vila. Men mina unga hundar är inte lika sugna på det lugnet märker jag. De två lite äldre unga som jagat sig genom hösten med mig behöver vilan även om de inte riktigt visar det men de två yngre är i en fas där vila är mycket överskattat och av ondo. Deras uppfattning, inte min. Pal som vuxit upp i storlek med våra vuxna labbetikar har inga som helst planer på att vila. Han vill hitta på. Hela tiden. Just nu hämtade han en av slottsherrens akvariehinkar bakom bänken i puben och placerade den på köksgolvet. Det är kul när hinken rullar runt på golvet och slamrar och låter. Jag som gillar lugna, tystlåtna morgnar delar inte hans känsla inför skramlet. Har har kommit in i en fas nu där ha verkar ha hur mycket energi som helst. Hans kropp och hela hans uppenbarelse kräver mycket mer än tidigare. Större ytor, fler utmaningar och mer mat. Han växer i rekordfart både i kroppen och mentalt. Jag bromsar, inte med maten men med det andra. Sätter gränser och styr upp. Kräver mer av honom i vardagsfostran, ligger på honom med vardagliga saker som att vänta vid dörren, sitta still medan jag knyter kängorna, gå i koppel utan att dra. För det får han ingen belöning annat än ett beröm med rösten från mig när han gör rätt. Det får han däremot när jag håller på med inlärning i olika delar av träningen, en godbit som förstärkning på inkallningssignalen, en kastad boll när han stannar fort på stoppsignalen. Grunden i relationen lägger jag i vardagsfostran och när vi sedan går ut och tränar har vi roligt och jobbar med positiv förstärkning och snabba belöningar på olika sätt. Jag vill lika lite korrigera i inlärningsdelen i träningen som jag vill belöna med förstärkningar i vardagsfostran. Alltså finns det en skillnad för mig i det jag kallar fostran och i träningen/ inlärningen. På kurser och träningar i vår verksamhet märker jag att många tänker annorlunda med det eller åtminstone gör annorlunda. Det är självklart upp till var och en och det finns inget rätt eller fel men vad jag ser så blir det ofta stora bekymmer i jaktträningen när inte grunderna i vardagsfostran finns på plats. Om hunden har hyfsat stor jaktlust men inte är van att man ställer krav eller sätter gränser i vardagen blir det oerhört svårt att nå fram när jaktlusten sätter in. Ibland räcker det med att se några dummie kastas för att det ska börja slira. Andra gånger går det alldeles lysande någonstans fram till första riktiga tonårsperioden( som ofta sammanfaller med att jaktlusten vaknar ordentligt )och sedan bär det iväg. Jag vet inte riktigt varför det finns så mycket rädsla för att sätta gränser och ställa lite krav på hundarna. Kanske beror det på okunskap och att man tror man ska dämpa hunden för mycket genom att ställa krav? Eller kanske att man förväxlar gränssättande med hårda tag och vassa korrigeringar. Men det handlar inte om det, det handlar inte om att skrika, dra i öron eller lägga ner hundar. Det handlar om att tydligt och konsekvent driva igenom det man avser och få hunden att förstå. Små krav i vardagen som hunden får lära sig respektera tidigt. Helst redan som riktigt ung. Sedan är det förstås så att om man missat den delen i den tidiga vardagsfostran så är det inte på något sätt kört för det, bara det att det som regel behövs betydligt tuffare tag för att nå igenom när hunden blivit äldre och hunnit dra på sig vanor(ovanor) som behöver brytas och det känns ju varken roligt eller särskilt rättvist.

Det känns som jag far ut med massa pekpinnar här och det gör jag nog också men jag vet att det inte alltid är så lätt. Det är jag den först6a att skriva under på. Men jag vet också ör det här är en så galet viktigt grundläggande del i träningen mot en bra fungerande jakthund att den biten bara inte får missas eller hoppas över. Rent avgörande faktiskt, om jag vill kunna föra min hund i skarpt läge jakt och prov och vara ett team när alla drifter sätter in. Och det vill jag såklart.