Upp på hästen!
Det är mycket med att redigera tänker jag när jag läser igenom texten jag precis skrivit. Stavfelen är många och ordföljden lite knasig emellanåt. Så blir det när man skriver med pekfingervals och ut över det har lite bråttom. Inte bråttom för att det är bråttom egentligen utan mer för att jag är rädd jag ska hinna glömma tankarna och orden jag tänkt skriva innan jag hinner få dem på pränt. Pekfingervals blir det för att jag aldrig lärt mig ordentligt trots en hel kurs i skrivmaskinskunskap i skolan och en datakurs på det. Men jag skriver rätt fort på mitt sätt med så det får väl gå. Fast jag undrar lite. Om det är mitt smattrande med pekfingernaglarna som gör att jag sliter bort bokstäverna på datorns tangenter? Det är det första som ger upp på mina laptops, jag har bytt några genom åren och bokstäverna är alltid det som försvinner först, långt före resten av datorn slår bakut och havererar. Som tur är lär man sig var de olika bokstäverna bor på tangentbordet efter ett tag så det går att skriva ändå. I alla fall dem som används mest och som också, av förklarliga skäl, är dem som slits bort först.
Maten och disken är undanröjd nu. Slottsherren har rastat hundarna i regn och blåst en sista gång för dagen och valparna sover. Dags för kvällsron med andra ord. Chokladte till mig och kaffe till slottsherren som kan dricka kaffe vilken tid som helst på dygnet och ändå sova gott. För egen del har jag ingen aning om huruvida jag kan det eftersom jag aldrig druckit något kaffe. Inte en endaste kopp faktiskt. Te däremot, det dricker jag hinkvis i perioder. Jag tar temuggen med mig in till valparna. Ställer den rykande muggen på bordet och låter teet svalna lite medan jag kikar på de små underverken som sover sött. De är så charmiga nu. Har börjat leka och busa och vill umgås när vi kliver in till dem, kravlar upp på våra ben och viftar på de små svansarna. Just det där svansviftande är så bedårande gulligt att jag bli fuktig i ögonen igen. Denna tårinkontinens som kommit med åren, vad handlar den om egentligen? Vi har blivit så lättrörda, blödiga och känslosamma. Är det vetskapen om hur skört livet är som gjort sig så påtaglig de senare åren. Jag skulle tro det. Valparna vet ingenting om det såklart, det gör bara sådant valpar gör och är som valpar är. Glada och svansviftande. Hungriga är de med. De får fast föda, fast uppblött, flera gånger om dagen nu och även om de bara är sex stycken så blir det ett nästan oändligt antal väldigt små bajskorvar och kisspölar efter dem. Tvättmaskinen går non stop och imorgon behöver vi köpa mer toalettpapper. My städar fortfarande efter dem, det gör hon, men hon ser gärna att vi servar henne med att plocka bort bajset. Överhuvudtaget verkar hon rätt nöjd med att lämna över valpansvaret till oss och få lite mer egentid. Det är fint att se hur cool hon är som mamma och för oss blir det en intressant att iaktta den tydliga skillnaden som finns emellan Mys roll som mamma och våra tidigare goldentikars. Våra goldentikar var allt väldigt mycket mer hönsmammor med en betydligt högre grad av omvårdnad i sina mammaroller. Jag menar inte det som en bedömningsgrej, inte att något av det, eller någon av mammorna, är bättre eller sämre än de andra men det är intressant att studera olikheterna.
Jag har tränat hundarna en del det senaste. Pal såklart, och så har jag skramlat i igång Besta efter löpuppehållet. Lass har fått en del träning med. Lilla Till är nog den som fått minst. Men så är hon äldst med. Och till det duktig och okomplicerad till skillnad från sin lillasyster och andra småsyskon. Träningen gick bra ända tills den inte gjorde det längre och det berodde uteslutande på mig. Jag har haft en tivelperiod. Tvivlat på om Besta, och jag, någonsin kommer att ta oss igenom dirigeringsträsket och om jag kommer att kunna hålla i Lass i skarpt läge och få eventuella fåglar apporterade och levererade till mig i ett skick där de fortfarande duger som människoföda. Av någon anledning tvivlar jag på Lass apportgrepp fast jag inte har någon anledning till det. Misstanken ser spöken mitt på dagen som det heter. Mycket av det här tvivlet kommer ur att jag så lätt snubblar på andras talang. Det finns så många som är så oerhört duktiga och som vet och tycker så mycket att jag undrar om det jag gör ens är berättigat. Jag vet hur jag fungerar, hur självtvivlet kan gripa tag i mig i jämförelsen med ”de andra”. Hur det som var tänkt som inspiration blir något annat och får motsatt effekt. Hur det som nyss kändes lovande förvandlas till hopplöst och den lovande hunden går från stjärna till under medioker. Fast jag vet den andra sidan också. Att jag kan och har styrkan att gå min egen väg och göra det på mitt eget sätt. Att tvivlet inte kommit för att stanna. Så det får vara färdigt med det nu. Tvivlandet. Jag häver mig upp på hästen igen. Ska bara se till att få Lass med mig också.
