Uppmuntran och utmaning

Ikväll är det premiär för bloggskrivande från altanen för säsongen. Värmen tillåter det och jag har modigt nog inte använt långkalsonger på tre dagar. Vilket nog var tur för i sol och tjugotvå graders värme blir långkalsonger helt överflödiga. Det är mer läge för shorts och linne nu fast vi bara är drygt i mitten av april. Lyra gör mig sällskap på altanen där hon ligger intill mina fötter märkligt nog. Är slottsherren hemma, som nu, så brukar annars hennes givna plats vara runt honom. Kanske kan valet av mina fötter höra ihop med att jag har en chipsskål på bordet bredvid datorn? Hon brukar veta vad som lönar sig drottning Lyra.

Vi har pratat lite om ett orangeri den senaste tiden. Ett sådan där härligt, vackert inglasat rum som kan användas både som växthus och matrum och erbjuda avkoppling och vila vi (jag) inte kan få någon annanstans. Det är så jag drömmer om det i alla fall. Hur jag skulle sitta i orangeriet och njuta av solen utanför och den totala avkopplingen. Fast behövs det egentligen ett orangeri för det? Borde jag inte kunna koppla av och njuta utan att sitta i ett glasrum för dyra pengar? Jag funderar också över när jag skulle använda det, jag tycker ju faktiskt inte riktigt om att bara sitta stil. Dessutom har vi en fin altan, en fin trädgård och helt okej hus att sitta still i och koppla av om jag skulle vilja det. Avkoppling har nog mer med min mentala inställning att göra än ett orangeri och ett traditionellt växthus att odla i hade nog passat mig bättre. Men visst hade det varit fint.

Flow har hängt med mig en del idag. Hon har fått följa mig i koppel när vi mätt stängselmetrar och räknat stolpar för träningscampens vidareutveckling medan fasanerna retfullt roade sig i närheten. Hon klagade inte högljutt men var nog trots det något missnöjd, hon vill ju springa fritt medan jag tycker att vi bara ska hänga tillsammans. Hon behöver det känner jag, lära sig att foga sig och bara vara. Jag är övertygad om att hon inte förstår vitsen av det överhuvudtaget. ”Du kommer förstå med tiden ” säger jag och påminner henne samtidigt om vilken otrolig tur hon har att hon inte föddes som retriever för de för inte göra annat än att vänta mest hela tiden. Vi kämpar vidare. Att umgås med Flow och att träna tillsammans med henne är en ständig pendling mellan hoppfullhet och uppgivenhet. Som tur är lutar det mer mot hoppfullhet och den mest av tiden har vi riktigt kul tillsammans. Den tiden då vi inte ska vara stilla. 

Jag läste en text någonstans om ett arbetsplatsmöte där biskopen hade närvarat och sagt en del klokt. Bland annat om uppmuntran och utmaning. Bra tänker jag för det är väl precis det de allra flesta behöver på en arbetsplats. Uppmuntran för det de utför och utmaning i lagom grad i arbetsuppgifterna. Så att man trivs och vill jobba kvar och kanske också blir mån om att engagera sig mer i uppgifterna. Osökt tänker jag på hundträning med och hundar och deras förare. För det är ju det jag mest håller på med. Uppmuntran och utmaning är viktigt där också. Särskilt när man tränar unga hundar. De behöver uppmuntran när arbetet blir rätt utfört och stöd och ännu mer uppmuntran att pröva igen när något inte går som det var tänkt. Så behöver de också utmaning i övningarna så de engagerar sig, anstränger sig lite extra och tycker att träningen är kul. Det gäller förövrigt även förarna. Ibland är vi nog alltför försiktiga med unghundsträningen och tränar bara det vi som förare känner oss säkra på att hunden ska klara av. Många blir rädda att utmana och vågar inte riskera att något blir fel. Jag tror inte det är så farligt om det blir lite galet däremot känns inte slentrianmässiga övningar där unghunden vet som väntas och kan räkna ut övningen särskilt bra. Ofta med en oengagerad hund och slarv som resultat. Och till på köpet med en smått irriterad förare. Vem gynnar det?

Igår kväll hade vi finbesök på altanen av laikavalpen Leo nio veckor ung och husse Calle. Söt som få och cool var han Leo. Det är alltid lika spännande att stifta bekantskap med valpar av för oss nya raser och det ska bli kul att följa Leos uppväxt och kommande utbildning mot fullfjädrad jakthund.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen