Välkommen ombord

Valpen har fått för vana att rusa rätt in till badrummet när hon varit ute och kissat. Där kör hon fort som ögat ner huvudet i hinken med toarullar och knycker en rulle i ett stadig tag. Det har blivit en grej av det. Är jag inte millisekunden snabbare än henne och hinner bromsa upp ränner hon dit. Eftersom hon tycks veta att hon egentligen inte får leka med toarullarna har det såklart blivit något av det mest intressanta som finns. En riktigt rolig lek som vi enligt henne tydligen leker tillsammans. Fortast till badrummet är det som gäller. När toarullen väl är fångad springer hon direkt till mig och lämnar av den. Märkbart nöjd. Mitt i det oönskade och oplanerade känns det ändå som att det här går att vända till en positiv träningssituation. Något roligt vi gör tillsammans som hon redan verkar tolka det. Första grunden till långa raka linjer kanske? För det är faktiskt rakt från hallen till badrummet. Jag ska bara se till att bli den som tar kommandot över leken. Jämmer.

Det är mycket fokus på valpen nu. Både i bloggen och livet. Det blir lätt så när man har hand om en liten. Är nödvändigt till och med. Men självklart är det mycket annat som rör sig också. I huvudet trängs tankar om vårens kurser med närvaron bland höstens färger och nuet. Jakterna avlöser varandra och dess emellan blir det jobb och möten i olika konstellationer. Andra vardagliga sysslor fyller på med, tomaterna plockas in för att räddas innan frosten slår till ordentligt och hålorna i grusvägen fylls i och snart ska snöstakarna upp. Jag undrar förstås hur vintern ska bli. Mild och regntung eller snöig och kall? Hur mycket kurser och träningar jag ska våga planera. Årstiderna har förskjutas lite på senare år tänker jag. Höstarna har varit milda och långa medan vintern behållit greppet länge så våren låtit vänta på sig rejält. Det medför viss problematik för min planering eftersom alla kurser sker utomhus och man aldrig riktigt kan veta det där med vädret. Jag förmodar att det finns en aning tjusning i det med. Att vi inte rår över allt utan tvingas vara anpassningsbara och lösningsorienterade när det kör ihop sig. Som med hundarna tänker jag. Särskilt de yngre. Våra drömmar och planer för varje hund är en sak, hur verkligheten ser ut en helt annan. Många gånger behöver vi vänta in, ge hunden mer tid och träning innan vi får till det vi är ute efter. Tålamod är en dygd i sammanhanget. Verkligen. Jag vet också vad tid kan göra. Tydligt och ibland förvånad ser jag utvecklingen hos hundekipage komma med tiden även i fall där jag trott det nästan inte skulle låta sig göras. Det är en fin och tröstande insikt. Den att det mesta reder sig med tiden. Självklart har vi olika mål och ambitioner med vad det är som ”ska reda sig” förstås men en av mina viktigaste uppgifter i mitt arbete med hundar och människor är att inte lägga över mina mål på andra utan hjälpa varje individ mot deras individuella mål. I den fasen av utveckling där de befinner sig med de förutsättningar de har att tillgå. På den nivån.

Vi åkte förbi ”min” gamla brukshundklubb härom dagen, den där jag vistades en väldig massa timmar för många år sedan. Där allt började skulle man kunna säga. Jag minns hur jag harvade runt på planen och försöket lära min hund sådana där helt vanliga saker som ”sitt” och gå fint utan att kasta sig fram emot andra och hur jag hade precis fullt upp med det. Tålmodiga instruktörer med både erfarenhet och glimten i ögat hjälpte mig rätt på den nivån jag befann mig. Vi var nog lite av ett hopplöst fall jag och min första hund men det hindrade inte instruktörerna från att fortsätta hjälpa mig och dessutom fånga upp den inneboende lusten och drömmen om hundträning de förmodligen såg inom mig. Jag var verkligen inte bra som hundförare då, jag var oerfaren, ny och helt fel i tajming men gnistan för att lära mig träna hundar tändes och har aldrig falnat sedan dess. Några av de människorna som fanns där lyckades putta mig framåt i rätt ögonblick och uppmuntra mig i motgångarna samtidigt som de små, snudd på obefintliga, framgångarna med min hund gav mig smått euforiska lyckokänslor långt över det vanliga. För min del blev det också en riktigt bra lärdom i hur jag kan och bör hantera mig själv när förutsättningarna inte är optimala. En viktig insikt i mental träning men det begreppet var inget man pratade om då direkt. Jag landar i det igen, hur viktigt det är att möta varje individ där just den är. Coacha framåt och lyfta de små framstegen, se gnistan och få den att glöda för att sedan brinna starkt för något av det finaste som finns. Relationen och kommunikationen över artgränserna. Välkommen ombord!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen