Världens bästa hund

Jag kommer i  efter att ha spenderat morgonen med hundarna i snön. Lyckliga hundar en magiskt vacker vintermorgon. I mars. Nåväl. Inte precis enligt önskningarna kanske och inte kul att behöva ställa in kurser oh rodda om schema. Men ur det som känns trist för stunden kan det komma något annat positivt i  stället. Om man gläntar på dörren. Jovars. Snön ger rena hundar och det frusna öppnar upp de höstsådda fälten för träning igen. Den möjligheten tog jag tacksamt emot per omgående. Ett knippe dummy placerade i snön gav några riktigt långa dirigeringslinjer till de tre retrievertjejerna. Lycka för oss alla fyra. På internationella kvinnodagen och allt. Jag tänker fira lite extra idag. Om nu en hel dag varje år sätts av enbart för kvinnor så ska bör jag väl passa på tänker jag. jag undrar vems de övriga trehundrasextiofyra dagarna varje år är. För de kan väl inte vara internationella mansdagar allihop. Men om man räknar bort helgdagar, fettisdagen, kanelbullens dag, korvens dag och alla andra dagar blir det kanske inte en enda kvar till männen? Hur som helst jag ska fira. Unna mig en fika i en snödriva under solen och delta i ett webinarie med Laura Hill i kväll, en av Englands mest framgångsrika retrieverkvinnor.

Ta mig tid att träna mina yngsta hundar ska jag göra med. Och tänka några varv till på det jag tänkte på igår. Kanske komma till ett beslut. Lite symboliskt att göra det just på kvinnodagen tänker jag. Jag ska sitta en stund i solen och hedra de många starka kvinnorna jag haft och har runt mig med. Var och en med sin egen personlighet och inre styrka och drivkraft. .Det är något jag borde göra, och gör, varje dag såklart men idag blir det mer påtagligt. Lite djupare. Med lite mer eftertanke

Senare på dagen har jag tappat den. Tråden jag hade tidigt i morse om det jag ville skriva om. Borta med vinden. Eller i snön som apporten Min tappade på väg tillbaka och förtvivlat och frågande letade efter. Jag såg inte exakt vad si hände när hon förlorade den för jag tittade ner i marken för att inte bländas av  solen mot den vita snön. Min måste snubblat i en snödriva på något sätt för det var mitt på fältet och inga grenar eller annat att trassla in apporten i. Hon gick bra på de långa linjerna annars. Jag fick ta om ett par gånger då jag inte upplevde att hon tog linjen enligt anvisning men det blir det extra bra träning då. Hon tål verkligen de där omtagen nu. Går inte ner sig. När vi är ute och tränar såhär är min känsla att hon är världens bästa hund och jag är tacksam över att få träna henne. Vi har verkligen kul. Sedan finns det de där andra sidorna med. I nya gruppkonstellationer där hon kan gå ner sig lite och jag följer med fast medan hon går ner sig lite känner jag mer hur avgrunden öppna sig. Helvete så dum man kan vara. Mitt största projekt när det gäller Min är jag själv. Att jag ska gå in med samma känsla av att ha världens bästa hund i alla sammanhang. Med det självförtroendet. För då vet jag att vi kan. Tänk vilken läromästare den här svarta hunden är för mig när det gäller min mentala träning. Hmm.  Det kan som sagt komma något väldigt gott ur det som inte alltid känns önskvärt från början.

Jag tror det är bra att ägna en liten extra tanke till det. För det är så erbarmligt lätt att se bristerna istället för möjligheterna och fastna där. Jag upplever att det är som en trend nu med. Att man letar fel till ett orimligt fördärv och inte behåller sin hund om det dyker upp saker som gör att man inte tror sig kunna nå den absoluta toppen. Man vill veta att hunden har kapacitet för uppgiften. Om man själv som förare har samma kapacitet som den man önskar hos hunden vet jag inte om någon frågar sig. Det är sannerligen tufft att vara hund. Mycket att leva upp till. Hest ska de bara finnas vid våra sida, vara lugna i vardagen, gå att ha med överallt utan att märkas men prestera när vi begär. På topp. De ska passa in i vår tillrättalagda iv i ett samhälle och tävlingssammanhang där de egentligen aldrig bett om att får vara. För de är hundar. Plötsligt känner jag mig en aning bitter och trött. Inte vet jag om det är jag är som lite känslig. Måhända har blivit lite blödig med åren. Utvecklingen inom hundträning har varit enorm och fantastisk de senaste tjugo åren. Positivt och glädjande. Men baksidan är prestationshysterin som stundtals lägger sig som en hinna över det roliga. Och det blir till stora delar hundarna som får klä skott för våra misstag. Elände.