Vart är vi på väg
Idag tyckte somliga att det var dags att stiga upp klockan fem. Jaha tänkte jag och insåg att jag inte hade så mycket att välja på. I alla fall inte när jag övervähde alternativen, Så jag tog den morgonpigga valpen på armen och gick ner. Jag antar att jag har mig själv att skylla då kvällen igår ägnades åt annat än valpen. Det var väl dags att ta igen det nu förmodar jag. Paybacktime för valpens del. Tidig traskade jag ut i tofflorna på trappan medan valpen sprang på toaletten i soluppgången. Äppleträdet är på väg att slå ut i blom och grenarna täcka att skira ljust rosa blommor. Det är likadant varje år. Maj tar mig med storm, det är så vackert att det gör ont, jag blir glad, rörd och hänförd precis som sig bör i hänryckningens tid. Men jag blir trött med. Av allt det intensiva och roliga. Som vanligt vill jag bromsa tiden, få den att stanna upp och behålla varje majdag nära mig. Av förklarliga skäl låter det sig inte göras men jag har ändå ett val tänker jag. Jag behöver inte rusa genom våren och vara med på allt som lockar. Jag kan välja bort och prioritera, behöver faktiskt inte springa på alla bollar utan kan välja att avstå något för att skapa mer rum i tiden. Låta maj blir tid för reflektion istället för prestation.
För det undgår väl inte någon tänker jag, att maj är en högpresterande månad med alla avslutningar, examen och annat. Upp till bevis liksom. Det följer med en del i hundvärlden med. Så mycket prov och tävlingar, kurser och event i april och maj att man utan vidare kan fylla varje helg och plussa på några vardagar med roligheter. Kul såklart. Väldigt kul. Förutsatt att man lyckas hålla det på en rimlig nivå vilket kan vara ett konststycke i sig. Det är så lätt och roligt att säga ”ja”.
Jag undrar lite vart vi är på väg med. Märker och ser att kraven höjts för att få resultat på prov och tävlingar. Inte nödvändigtvis fel. Men. I bakspåren följer mycket prestationskrav och strävan efter perfektion redan på unga hundar. Förare som(i brist på bättre vetande förmodar jag) förverkligar sig själva genom hunden. Vem vill inte stå överst på prispallen, ta emot den röda rosetten på prov och synas på vinnarbilder. Något har hänt med utvecklingen det senare åren och jag är inte odelat säker på att det enbart är positivt. Utveckling är fint och jag vill inte vara en bakåtsträvare men vart är vi egentligen på väg? Pressen på unga hundars prestationer, och deras förares med, är enorm nu märker jag. Hundarna förväntas gör alla rätt och klara långa kedjor av inlärning redan tidigt i träningen. Som i sin tur påbörjas tidigt den med. Det ges inte tid och utrymme att vänta in mognad och får man inte till precisionen i träningen är man kass och värdelös som förare alternativ så håller hunden inte måttet. Rädslan att göra fel eller inte lyckas är påtaglig.
Men. På jaktprov av olika slag finns det inte längre något som heter unghundsklass i retreivervärlden, det finns ingen övre gräns att starta i den första klassen som heter nybörjarklass. Hunden kan vara nybörjare när den är fem år och det är helt okej. Alltså behöver vi inte på något enda sätt ha bråttom i unghundträningen för att starta på prov. Det finns alltså ingen anledning att skynda på. Ändå är det mer bråttom än någonsin och unga hundar som presterat bra lovordas och lyfts fram. Ett excellent prov tycks bli mycket mer värt om hunden är femton månader istället för tre år. Att vara femton månader och fixa ett excellent jublas det över medan en treårings excellent ursäktas med att föraren inte haft tid att starta innan, hunden varit skadad eller det skett en försening av annan anledning. Det är en sorglig utveckling. Visst vill vi lyfta fram unga begåvade individer och tidig mognad men hundens ålder får inte bli en ”tävling i tävlingen”. Det är lite annorlunda med proven nu med, särskilt workingtest sedan några år tillbaka. Från att i nybörjarklass ha varit fem stationer med utmanande enkelmarkeringar är det nu betydligt mer avancerade uppgifter. Det krävs både styrbarhet, fotgående i mindre walkup situationer, ofta två apporter per station och mer stadga för fler skott än tidigare. Det måhända att det är en bra utveckling för tävlingsformen men det är i mina ögon sannerligen ingen bra utveckling för kombinationen tävlingssugna förare med unga hundar. De sociala medierna får sig en känga av mig idag med. Jämmer. Det finns säkerligen många bra delar i sociala medier men all den här informationen som väller över en i ett ständigt flöde är inte alltid gynnsam. Också där kryllar det av resultat blandat med korta träningsfilmer där det inte sällan är unga hundar som genomför riktigt avancerade övningar med precision. Det finns mycket bra att hämta såklart, mycket inspiration, men jag uppmanar att välja med omsorg. Man behöver inte titta på allt och inte pröva alla tips. Jag ser det mycket i kursverksamheten, hur det slår igenom hos förarna, hur de (omedvetet) förväntar sig otroligt mycket av unga individer, lägger ribban orimligt högt och ställer krav alltför tidigt. Det roliga i hantverket med att utbilda och utveckla hundarna rinner förbi i jakten på precision och dödar därmed en del av glädjen i det som ska vara det allra roligaste och finaste i samvaron med en hund. Relationen och samarbetet mellan en glad hund och en glad förare på väg mot ett gemensamt mål.
Så undrar jag igen. Vart vi är på väg, Får svaret ganska direkt. Mot sommaren förstås. Till att börja med.
Namaste
