Vi ser ju inga stjärnor där intet mörker är

Tidig morgon igen. Mörkt och eländigt utanför. Eller mörkt och mysigt beroende på hur man ser det. En kort dikt som följt mig och gett mig hopp genom åren när vintermörkret varit alltför kompakt är den här av Erik Blomberg:

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen,
du bär en mörk pupill.
Ty mörkt är allt som ljuset,
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Med dikten i åtanke känns den mörka årstiden riktigt trivsam tänker jag. Nu för tiden har jag inte alls inte av mörkret på samma sätt heller. Lite förvånat konstaterar jag inte ens rastlösheten som brukar komma över mig under vintermånaderna gör sig särskilt påmind längre. Det är lätt att tro att det har med åldern att göra och det har det förmodligen till en viss del. Jag har ju haft några år på mig att öva på vintermörker så att säga. Men jag tror egentligen att det mest beror på ett par andra saker. Den första och största anledningen tros jag är att jag jobbar utomhus det allra mesta av dagens ljusa timmar sedan några år tillbaka. Jag får tillräckligt mycket dagsljus och frisk luft för att uppskatta mörka innekvällar. Den andra anledningen är att jag för några år sedan ganska oväntat kom fram till att jag tycker väldigt mycket om att skriva och mörka vinterkvällar passar utmärkt för att utöva den hobbyn. Istället för rastlöshet finner jag numera ro i mörkret. Smått fantastiskt faktiskt. Vintern och skrivandet passar bra till andra saker med. Jag som ständigt tycks ha en valp som följeslagare i livet lägger mycket av grunden i vår relation vid skrivandet de mörka kvällarna. Många är de hundarna här som spenderat kvällarna nära mig, i bädden vid mina fötter eller ihoprullade bakom ryggen i clubfåtöljen. Det händer något med oss under de stunderna de mörka kvällarna känner jag. Vi knyter an på ett stillsamt vis, valpen lär sig att vila tillsammans med mig och vi umgås utan att det händer så mycket mer än att vi utbyter en blick med varann och ger varandra en korts stunds uppmärksamhet emellanåt. Vi tar några korta pauser med, går på toaletten, häller upp en mugg te, tuggar på ett ben eller leker lite med en boll. Vinterkvällar har kommit att bli väldigt uppskattade och värdefulla för mig och för mina hundar och resultaten av det har blivit en djupare relation.

Vad det gäller dikten ovan tänker jag att den kan symbolisera andra saker med. Ett mörkt och dyster sinne kanske eller en period i livet när det går tungt. För sådana perioder finns och de kommer emellanåt även för de mest positivt inställda människorna. Men precis som med vintermörkret så vilar ljuset där på andra sidan, och det finns nog inget bättre än när det vänder. När ljuset kommer tillbaka och hoppfullheten lyser starkt igen. I ett mindre format händer det i hundträningen också. I perioder kan utvecklingen i träningen gå gränslöst trögt och jag kan undra om det verkligen är värt att försöka mer. Men någonstans inom mig sitter en liten envis jefvel och uppmanar mig att ändå pröva lite till. Och lite till. Och hen är nog inte så dum den där jefveln för nog sjutton kommer ljuset och lösningen efter ett tag. Sedan är det med det inte sagt att målen jag satt från början blir uppnådda eller att jag når hela vägen men jag når en bit och det ger en fin känsla av att ha gjort var jag hade förmåga till och att jag gett hunden en ordentlig chans. Ty ljuset vilar där.