Vinterns enkla vemod

Jag lånar rubriken från Göran Greiders Instagram där han skrivit orden till en snöig, blek vinterbild. De passar så fint tycker jag, stämmer så väl överens med tystnaden och snön nu när allt tycks stå still. Det mesta som hörs här är korparnas kraxande och en svagt vägbrus långt bort och några hundras avlägsna skall. Det händer att någon av fasantupparna gör ett skränande med, när något hotfullt dyker upp i hägnets närhet. Annars är det tyst. Vi har sex fasaner inneboende i växthuset över vintern. De kan gå in och ut som de vill och har tillgång till vatten och mat. Jag var ganska bestämd med att vi inte skulle hålla fåglar över vintern men jag ändrade mig och så blev det som det blev och de sex flyttade in. Vi bekämpar en ständigt pågående kamp mot räven och hans familj och duvhöken som fortsätter försöka äta upp fasanerna fast den hittills inte lyckats. Det svåraste med att hålla livet i fältfåglar är rovdjuren. Helt klart. Förutom när de är riktigt små kycklingar och tippar i vattenskålen och drar på sig lunginflammation. Överlever de så tar rovdjuren över hotet efter det. Vi har byggt ett fort åt dem med stämgsel och allt och än så länge mår alla bra. Vi vet dock hur fort det kan ändra sig, luttrade av tidigare erfarenheter. Till våren(om vi lyckas hålla liv i dem) hoppas vi att det ska bli många ägg som sedan blir många fasankycklingar som i sin tur betyder många fasaner i markerna nästa höst. Hoppas och drömma kan man alltid och det vore väl skam om inte det ska gå vägen någon gång.

Lass ligger utslagen på bädden i köket och bredvid ligger gulliga Lillie. De har kamperat en hel del ihop den senaste veckan och verkar trivas med det. Lass är som de flesta cockrar är. I starkt behov av fysisk närhet och hon sover helst intill någon annan. Eller på någon annan för all del. Det brukar vara fröken Vis uppdrag att vara nanny men hon har fått avlastning av både Lillie och Besta och lilla Till det senaste. Jag väntar på att hon ska börja löpa. Fröken Vi. Har väntat rätt länge faktiskt och nu börjar det brinna i knutarna om det ska kunna bli en valpkull utan att hela min jobbplanering går hädan. Hon har några dagar till på sig sedan får vi nog inse att vi blir tvungna att skjuta på valpplanerna. Kanske är det precis vad fröken Vi vet? Efter att ha passat Lass hela hösten kanske hon inte alls är sugen på några egna valpar att ta hand om. Hon kanske liksom jag vill vara fri och obunden och kunna åka ut på roliga träningar och prov?

Lass har lekt med de andra cockrarna i hagen i eftermiddag. Besta var med på ett hörn hon med. Lass verkar trivas gott med att vara mitt i flocken. Få hänga med de stora hundarna och vara mitt i smeten. Jag kikade från dem från fönstret i min lunchpaus och såg hur Lass fått tag på en väldigt viktig pinne. Den verkade vara det i hennes värld i alla fall. För mig såg de mest ut som vilken tjugo centimeter lång pinne som helst med det var helt uppenbart att den var extra värdefull. Det såg ut som hon försökte sätta upp en självsäker och tuff attityd med pinnen i munnen men när Lad sprang fram till henne och sa ”bu” spottade hon ut pinnen fortare än kvickt och blev låg som en tax. Söta lilla hund!