W som i wonderful
Valparna i labradorkullen vi har ni ska heta namn på W efter pappa Widar. Olika W-namn snurrar mitt huvud och min tankar nu, jag har samlat på mig nära ett tjugotal som jag tycket riktigt mycket om. Listan toppas av Wolf, oj vad jag skulle vilka ha en hud att kalla ”Vargen”. Särskilt passande på en mjuk fin labrador av någon anledning tänker jag. Jag har Winner högt på min lista med, och Well, Willow och Wizard. Jag har nara ett problem. jag ska inte behålla någon valp och behöver således inte fundera över namn. Men ändå. Och med en uppfödares rättighet skulle jag utan vidare kunna döpa alla själv förstås, fast lite kul är det om de kallas namnet de heter i stamtavlan och den chansen ökar markant och valpköparan får bestämma sitt W-namn själva.
Valparna är så klart underbara nu. Fortfarande. Det händer så mycket med dem nu, på bara ett par dagar har de blivit betydligt mer aktiva, leker lite och är vakna längre stunder. De ”voffar” gulligt med och småbrottas med varandra. Jag märker också att de börjar intressera sig för dofter och för oss. Kommer kravlande och nosar noga på byxben och fötter. Till helgen är de tre veckor och ska flytta till större bostad. Vi har inte riktigt bestämt vart än bara. Kanske blir de kvar i vita rummet vid kaminen dr det bor nu, fast vi utökar lite. Eller så flyttar de in i puben så vi har dem runt oss hela tiden. Vi får se. Det ska vara praktiskt med, lätt att sköta dem och hålla rent. Lass tycker nog de kan bo i hundrummet där de andra bor tror jag. Hon vill ha fler lekkompisar i lagom storlek. Gärna lite mindre än henne så hon kan köra lite med dem. Jag tror mammahund skulle kunna uppskatta lite avlastning fram igenom för hon ser lite bekymrad ut ibland. Och jag ser det framför mig, en hel hög av glada labradorvalpar och Lass mitt i. Det blir grejer det men de får vänta några veckor.
Pal skulle nog också kunna tänka sig att vara med men jag vet inte riktigt o han som ettårig tonårshane kommer göra sig tillsammans med småvalpar. Det finns risk för hockeytacklingar och dåligt inflytande är jag rädd. Han ha energi nu, har haft hela tiden men den tar sig lite tydligare uttryck nu. I morse fick Betsa och han vänta i hallen en stund medan jag gjorde klart det sista i köket. Fem minuter eller så. Han hann med mycket på den korta stunden. Bände upp och ner på två bäddar och började plocka isär dragkedjorna, rullade upp den gummerade dörrmattan så det gick att gnaga på gummikanten och drog loss eklisten vid tröskeln och flisade lite i kanten på den. Och då var jag ändå vid diskbaljan en och en halv meter därifrån. Tuggben är ofta räddningen med unga huliganhundar, tuggben och kongar med fruset innehåll så det tar en stund. I morse hade jag inga sådana. Kanske var det just det han sa mig. Typ ”nu ser du hur det blir och det är så här det går när jag inte får tuggbenet du i stort sett lovat mig”. Jag funderar lite över Lass delaktighet i det här. Nu var hon inte på plats så hon är oskyldig, jag undrar och hon varit det förut med. Om hon blivit orättvist beskylld för saker hon inte uträttat och varit oskyldig till för inte har jag trott att lilla väna Pal kunde vara så upprorisk. Vi gick ut när jag diskat klart, han sprang son halvmara men fick stå över badet eftersom alla vattendrag är frusna. Vi samlade ihop oss och tränade lite med, några apporter var i ny miljö för jag hade med mig ett par dummie ut. Bland annat en linje över en rejäl stenmur han inte prövat förut. Ha flög! Jag log stort men sände sedan en tacksamhetens tanke över att ha inte bröt något ben på kuppen. Haj har inge begränsningar när det gäller appporter, modet är stort och han ser ina hinder. Jag behöver tänka på det i mina upplägg, så han får ha benen i behåll.
