What’s in it for me?

Hon är sådan baby Till. Lite lurig och uträknande och förstår snabbt om saker lönar sig till hennes fördel. Det har jag lyckats genomskåda efter knappt två månader tillsammans. Söt och smart i en farlig kombination. Inte farlig för henne men för mig. Det är lätt att låta sig luras, men jag är gammal i gamet nu och har varit med förr så jag tror jag ska kunna undvika fällan och se till att valpen inte glider mig ur händerna. En fördel med att ha en valp redan från den är åtta veckor är att man hinner märke vissa personlighetsdrag tidigt och (förhoppningsvis) hinner med i utveckling och kan förstärka sådant man önskar och begränsa det man helst inte vill ha. Vissa saker måste baby Till förhålla sig till så liten hon är. Även om hon anser sig äga hela slottet och alla dess inneboende. Det gör inte ont när någon bestämmer, det är bara lite tråkigt påminner jag henne om. Bland annat att man inte slipper undan saker för att man gör sig så liten det går och lägger sig med hakan i golvet eller på rygg. Flera av våra cockrar skulle tveklöst kvalat in på Dramaten med tanke på hur mycket skådespelartalang de besitter och baby Till är inget undantag. Fast nu har ju jag en annan karriär inplanerad för henne där inte skådespelartalangen kommer till användning så den ska vi försöka att inte utveckla vidare. Idag har hon varit med en stund på påskkalas. Där var det inte så mycket skådespeleri men hon gjorde verkligen vad hon kunde för att få med alla kalasgäster på både kapplöpning och brottning på gräsmattan men varierat resultat. Svågern frågade lite försiktigt hur gamla hundar är när de förstår att de finns fler växlar mellan helt lugn och fullt ös när han sett Till fara fram en stund. Lite smått förfärad av att se Tills “partymood” förklarade jag att en del cockrar lever hela livet på högsta växeln. Gud bevars tänkte jag sedan för mig själv och såg första året med Flow fladdra förbi i minnesbanken. Jag tröstar mig själv med att de i alla fall brukar sova väldigt gott om nätterna de där “högsta växeln” hundarna. Dessutom har jag nog världens lugnaste labrador så det lär väl jämna ut sig över det hela. När jag döpte baby Till till just Till så var tanken att namnet kommer från ordet “Tillit” och det är också det som ska känneteckna vår relation har jag tänkt. När jag funderade ett varv till över det så tyckte jag det lät makalöst pretentiöst och väl mycket att leva upp till så “Till” fick räcka då en hund till redan där var ambitiöst i överkant. Som man bäddar får man ligga heter det. Inte helt utan anledning.

I morse såg Till och jag en vacker sparvhök sitta på en av staketstolparna vid första morgonrastningen. Jag fick användning av google för att ta reda på var det var för en vacker liten rovfågel för sparvhökar brukar vara grå för mig och den här var brun. Ungfåglarna är bruna talade google om så nu vet jag att det var en ung sparvhök jag såg. Sparvhöken satt kvar senare på dagen(eller hade kommit tillbaka?) och lagom till solen kom dök också årets första sädesärla upp. Den femtonde april precis som förra året. Nu känns våren komplett och kan börja på allvar. Nu hoppas jag bara att inte sparvhöken ställer till besvär för sädesärlorna. Redan dess namn är ju lite oroväckande, nog för att sädesärlan inte är en sparv men särskilt mycket större är den inte. Sparv eller inte så tyckte baby Till att sädesärlan med sin vinkande stjärt var oerhört rolig och jagade den glatt över gräsmattan. Än har jag inte riktigt bestämt mig för hur jag ska hantera den jakten framöver. Om jag ska åtgärda eller låtsas som inget och låta det bero. Sädesärlan lär ju bli kvar på gräsmattan hela sommaren så jag kommer inte undan problemet. Som för all del inte är ett problem än, men eventuellt skulle kunna bli. När jag funderat lite mer över våren och alla fåglar som kommer tillbaka insåg jag plötsligt att jag inte sett rödhaken än. Det brukar komma en liten som nästan är lite halvtam och hålla till på trappan utanför köksdörren. Jag undrar om den kommer i år, för jag vill tro att det är en och densamma som kommer varje vår, eller om något hänt den? Jag googlade lite igen, för att ta reda på om små rödhakar återvänder till samma boplats varje år och medan jag letade efter uppgifter hittade jag den här texten i Sagobygdens blogg:

“Det fanns en utbredd tro att rödhaken förde lycka med sig. I Skottlands sägs den ha en droppe av Guds blod i sina ådror. I sägner världen över talas om att det var rödhaken som en gång förde elden till människorna. Hos Kar-nai-folket i Australien hade elden en gång stulits av onda andar. Då var det lilla rödhaken som råkade hitta några små glödande kol i gräset. Genom att bära dit strå och mossa lyckades hon hålla liv i elden tills människorna hann dit. Men hennes bröstfjädrar sveddes och färgades för all framtid röda. I Tyskland sägs att den som dödar en rödhake kommer att få kor som mjölkar blod. I England, enligt en uppteckning från 1500-talet, trodde man att om en rödhake hittade en död människa ute i markerna så täckte den hans ansikte med mossa, i vissa fall klädde den in hela kroppen. Det betyder tur att möta en rödhake – tänk på det nästa gång! 

Nu kommer jag att se på rödhaken med lite andra ögon framöver. Rödhaken som ska vara Sveriges tredje vanligaste fågel. Också det enligt allvetande google.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top