Wish it. Dream it. Do it. Again. And again.

”Ska vi gå ut så får kissa”– säger jag till valpen och öppnar dörren mot det nattsvarta. ”Så kan du passa på att lukta på det där spännande du kände på trappan förut”-det som ingen av oss vet vad det är men uppenbart var något viktigt vi haft med oss under en skosula säger jag sedan. Efter det hoppas jag hon ska sova för natten. Helst hela natten, Men Lass är inte som lilla Till som inte väckt mig en enda natt i sitt liv och inte heller som Besta som sov gott till dess hon skrek av hunger klockan fem på morgonen. Lass är som Lass, lite annorlunda och lite oberäknelig. Ibland sover hon hela nätterna och jag lyssnar förvånat i tystnaden när jag vaknar, andra gånger ska hon bajsa klockan tre och trettioåtta eller kissa fyra och femton. Både är lika hopplöst obekväma klockslag för att kliva upp och helt värdelöst omöjliga att somna om efter. I bästa fall har jag hunnit stänga ögonlocken precis innan klockan ringer fem och tjugofem. Men i natt hoppas jag hon sover hela natten och att ingen av flockens övriga hundar kommer på mitt i natten att de glömde kissa på sista kvällsrastningen. Det har hänt. Särskilt om det vart regnigt och blött i gräset för då kan både cockerdrottningen och lilla Till få för sig att hålla sig och vänta på bättre tider. Jag har försökt förklara för dem att ett bättre tider INTE inte infaller på hallgolvet klockan två på natten. Men vad gör man. Jag kan inte gärna klämma ur kisset ur dem på kvällen hur gärna jag än skulle vilja och hot fungerar uppenbart inte heller. Därför händer det att jag kliver nerför trappan i morgonrock och tofflor mitt i natten för att slå upp ytterdörren mot mörkret och stjärnhimlen och släppa ut en kissnödig hund. Det är väl smällar man får ta när man lever med en flock tänker jag. Och en slottsherre som inte vaknar av trampande tassar eller diskreta gnyenden.

Den senaste tiden har det strömmat in röntgenresultat för ”våra” drygt ettåriga goldenvalparna. Deras ägare har varit flitiga med att boka tider och komma i väg och skk har varit supersnabba med avlösningarna vilket gör att vi redan nu vet resultatet för sex av sju valpar. Och det kunde inte varit bättre, stort A på allas höftleder och utan anmärkning på armbågslederna. Inuti jublar jag över de här resultaten, utanpå med för all del men kanske inte så synligt utan lite mer försiktigt. För jag vet att en hund är så oändligt mycket mer än friska leder. Men jag måste säga att så här långt ser det bra ut. Riktigt bra till och med. Valparna är väl inga duvungar direkt, det är mycket tåga i dem och några av dem är styvt en handfull, men det var heller inte vår avsikt att föda upp duvungar så jag menar att de ligger hyfsat i linje med vad vi väntade oss av kombinationen. Så vi har funderat igen. Vänt och vridit, bestämt och ändrat oss och bestämt igen. Vi planerar att para Vi på kommande löp! Hon blir inte yngre( det blir väl ingen) och hon är en fantastiskt fin mamma och nu också nedärvare efter vad vi kan se så här långt, så det vore synd och skam om det skulle stanna vid en enda kull tänker jag. Hon kan nog börja löpa när som helst tror jag så det borde bli tidiga vårvalpar om allt går vägen. Just nu känns det spännande och roligt men jag vet att jag kommer ångra mig, oroa mig, undra vad jag gett oss in i, älska dem obegränsat hela högen och njuta gränslöst när de flyttar ut. Det är så det lär bli. Men jag tänker att det är helt i sin ordning för när jag gör något gör jag det med känsla och då kan det inte bli på något annat sätt. Väldigt roligt och väldigt jobbigt på en och samma gång med andra ord. Till den planerade kullen har vi valt Buddy, en ung hane som jag gillar skarpt. Han är ung och av förklarliga skäl därför ganska oprövad men ändå tillräckligt för att jag ska känna mig säker på valet. Han har många meriterade släktingar i stamtavlan med som visat vad de går för på jaktprov och som jakthundar. På ”pappret” ser det hela bra ut, vad verkligheten ger får vi vänta med att utvärdera tills det gått några år. Facit kan man inte får förrän efteråt. Retligt nog. Om någon som av en händelse är intresserade av att ta emot en goldenvalp för att bli jakt, arbets och livskamrat går det bra att höra av sig för mer information. På valpsodan finns också snart lite bilder och länkar till rasdata.

3 reaktioner på ”Wish it. Dream it. Do it. Again. And again.”

  1. Jag BARA VILL ha en sådan valp, men hur i all världen ska jag övertala husse!!!!!
    Nu kan jag säkert inte ens somna……
    *L*

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen