With passion or not att all

Gräset är grönare än någonsin. Gräsmattan. Tät, frodig och vildvuxen. Aldrig har vi väl klippt gräsmattan så många gånger som den här sommaren. Inte en enda liten paus på grund av torka och sämre tillväxt har det blivit. Fast jag har inte klippt, det är slottsherren som gör det. Med den gula åkgräsklipparen. Jag gör helst sysslor som inte innefattar maskiner. Inte i någon större utsträckning i alla fall. Jag räfsar istället. Krattar det nyklippta i högar och samlar upp. I bästa fall. rätt ofta blir högarna liggande kvar för något annat kommer emellan. Något viktigt och nödvändigt som att träna en hund till exempel. Det är lite omodernt förmodligen. Att ha bestämda arbetsuppgifter i hushållet. Men man gör väl som som vill med den saken tänker jag. Så länge man är överens. Jag tror att vi är det. Åtminstone är jag överens. Det är nog omodernt att räfsa gräsmattan med för den delen, man borde väl ha multiklipp på gräsklipparen. Eller ännu modernare, en robotklippare. Eller så kan man bara strunta i alltihop, räfsa sin gräsmatta, stå ut med hägarna och vara nöjd.

Idag var det kul på jobbet igen. Lika strålande väder och som vilken högsammardag i juli som helst. En bättre av dem. Lika varmt med men med en lindrande svag ostlig vind. Det passade bra för vi har stått ute på ett fält med ett kursgäng mest hela dagen och haft roligt och före och efter det har jag träffat två labradorvalpar och haft roligt då med. Det är fantastiskt att ha ett så roligt jobb och jag kunde egentligen gå runt och skratta hela tiden för i stort sett allt jag gör på jobbet är himla kul. Fast nu funkar det ju inte riktigt så, jag går omkring och skrattar jämt för det blir ohållbart i längden. Men roligt är det ändå. Jag tänker att det troligen är så för hundarna med. Att de inte alltid kan veva omkring med svansen eller studsa av glädje för det är så kul. Ohållbart liksom. Dessutom ligger vi på dem en del med det också för vi tycker det är viktigt att de sansar sig och UPPFÖR sig. Och så är vi olika med såklart, hundar som människor, och en som är lågmäld behöver inte vara mindre glad för det. Vi uttrycker oss olika bara. Både en hund och människa kan alltså vara väldigt mycket gladare än vad det ser ut som vid första anblick. Så man får akta sig för att döma för snabbt. Fast lite vaksam bör man vara förstås, med hundarna(och människorna). Så de inte avstår att visa glädje för vi petat på dem med det där UPPFÖRANDET och ÅTLYDNADEN lite i överkant och kanske rent av dämpat glädjen i arbetet så passionen dalat och de faktiskt inte är så glada i sitt jobb längre. Himla trist om det skulle bli så faktiskt.