Blogg

Det är en förfärlig tur tänker jag. Att man aldrig blir för gammal för nya mål och nya drömmar för jag drömmer stor och mycket och det vore fruktansvärt trist om jag inte fick göra det. Jag drömmer om hur lass oh jag ska skörda framgångar som väl sammansvetsat ekipage i framtiden. kanske lpter ag […]

Så läser jag igen. Drabbas av insikten om hur mycket det är som inte går rätt till. I hästvärlden den här gången. Igen. Fast inte inom dressyren nu för den här gången handlar det om en hoppryttare som burit sig väldigt illa åt mot sina hästar. Så illa att det kommer gå käpprätt åt h-vete

Ljuset. Det är så fantastiskt med ljuset. Jag tänkte särskilt på det när vi gav oss iväg i mörkret tidigt i går morse för att hinna med ett tåg i gryningen. Alldeles särskilt tänkte jag på det när vi fick stanna på en busshållplats och vänta på undsättning när bilen fick motorfel och minuterna mot

Lass Monster far fram över köksgolvet. Energin är på topp. Som alltid. Lilla Lass har hon aldrig varit, som jag skrivit förut, hon är för rejäl för det, för stark. Nu har hon vuxit en grad till minst, och går under benämningen Las Monster. Så illa är det väl inte förstås men hon fortsätter att

Det är ljust halv sju. Frosten gnistrar på marken och det är inte ett moln på himlen. Jag vågar hoppas på en dag med sol och energipåfyllning. Depåerna är lite låga här så det skulle sitta fint. Jag hoppas den envisa huvudvärken som gjorde mig sällskap igår ska hålla sig undan med. Som en direkt

I ett väntrum någonstans i Västsverige. För visst hamnade jag där. Vågade inte annat, klarade inte fullt ut att lita på min egen bedömning av Lyras tillstånd. Så vi fick en tid och åkte. Veterinären såg samma som jag hos Lyra, det stela och det onda och det hängiga lilla cockerhuvudet. Men där tog det

Lakrits räddade mig igår. Från ett mindre sammanbrott och en(för mig) stor ekonomisk förlust. För nu hände det igen. För andra gången i mitt liv och på senaste året tappade jag bort min mobiltelefon när vi var iväg och tränade. Någonstans halvvägs bort i skogen när vi tränade cockrarna och jag skulle kolla om Jennie

Så rullar hon i hop sig nedanför mina fötter. Drar en djup suck och lägger sig tillrätta i bädden med det vältuggade oxörat. Hon är åtta månader energi snyggt paketerat i ett tilltalande skal. Hon driver oss till vansinne och ger oss bekymmer men fyller mig samtidigt med framtidshopp och förtröstan. Vad slottsherren känner avslöjar

Jag har alltid gillat duetter. Svag för musik med lite countrystuk med. Så därför har jag svårt att tänka mig en bättre början på den här grå torsdagen än att radion presenterar Zach Bryan och Kacey Musgraves ”I remember everything” lagom till min frukost. Bara den här textraden till exempel . Labrador hangin’ out the

Det är kväll och jag sitter vid köksön med te i muggen och valpen vid fötterna. As usual. Slottsherren målar murstocken med vit strukturfärg en sista gång och slottets övervåning tar form allt mer. Vi har flyttat in i det ”estate” gröna sovrummet och sovit tre nätter. Det är ungefär som att bo på hotell.