november 2020

Han är nöjd nu den bruna cockern. Han har fått komma i ensam i köket och rullade omedelbart ihop sig vid mina fötter utan behöva blir störd av alla flocksyskon. Jag tror han tycker unghundarna är stökiga och tar för mycket av min uppmärksamhet och för mycket av hans liggplatser. Men han är för snäll […]

Det är som mörkast nu och det slår mig att vi redan har passerat mitten av november. Det är inte långt bort till det vänder igen och ljuset sakta kommer tillbaka. Hur fort har inte den här hösten gått tänker jag. Jag hoppas att vi med gemensamma krafter och åtgärder också får smittspridningen av viruset

Det knaprar och tuggas runt om slottet ikväll. Hundarna har fått benknotor att sysselsätta sig med i novembermörkret. Förvisso knaprar det lite mer diskret på andra håll i slottet med, fast det hörs först när hundarnas gnagande tystnat, ungefär lagom till vi ska gå och lägga oss. Då hörs de små grå inneboendes tuggande plötsligt

Det slamrar i de rostfriaskålarna när hundarna kör runt dem på golvet i ett smått desperata försök att få fatt i de sista smulorna. Inget ätbart får gå till spillo, särskilt inte när man är labrador. På radion säger det att det är tjugofem år sedan det stora snökaoset i Västsverige. Då vi vaknade till

Från regntunga grå novemberskyar och pandemier till långa ljusa dagar och något som liknar normalläge. Jag drömmer om annat med, om en gård på en egen udde med många hektar mark, viltvatten, sandstrand, klippor och egna öar. Det finns ett sådant ställe till salu några mil härifrån och det skulle passa mig och slottsherren och

En nässelfjäril har vaknat och flyger förvirrat omkring i köket. Det var en riktig fjärilssommar i år, det tror jag det var fler än vi som lade märke till, men här i slottet är det också en riktig fjärilshöst. Överallt i taket på vår övervåning sitter fjärilar med hopslagna vingar och verkar ha tagit vintervila.

Rota och Min har dragkamp med den alltid lika glada evighetsgrisen medan Mer rullar sig mellan biabäddarna så dynor och fällar far åt alla håll. Bäst undrar vad Mer gör, Lakrits gnager på ett hjorthorn och Vi sover ihoprullad i en av de allt för små bäddarna i köket och Lyra hänger med slottsherren i

Jag sitter parkerad vid köksön med Mer vid fötterna och te i muggen igen. Ett bra avslut på grådaskig men fin novembertisdag. I pauserna mellan arbetspassen har jag hunnit med att träna de egna unghundarna en i taget. Så dagen fick pluspoäng redan där. Att få tid att kunna ge båda unghundarna var sitt träningspass

Bruna Mer vill inget hellre just nu än att jag ska sätta mig vid köksön och förbli stilla där så han kan lägga sig tillrätta med mjukishunden vid mina fötter. Jag hör hur han suckar och säger något i stil med ”herregud människa – kan du inte varva ner nu och sätta dig en stund”

Jag tog den svarta faran på en promenad strax innan mörkret föll för en stund sedan. Hon var laddad till max, det blir lätt så med unghundar som får vänta mycket i bilen när det är jakt. Hon sprang så mycket hon orkade. Jag fick tillfälle att träna på inkallningssignalen och se till att den