En evighet och ett ögonblick

Idag fick vi tillökning på slottet, ytterligare tre söta prinsessor flyttade in i flocken och hönsflocken består nu av tuppen Emil och sex vackra hönor. Hönorna har lite olika färger, från beige med bruna inslag till nästan gråsvart och allt däremellan. Som en färgpalett av behagliga färger. Jag är glad över den lilla hönsflocken och ser fram emot egenproducerade ägg att äta med gott samvete. För närvarande känns hök, räv, kvalster, sjukdomar och kalkben avlägsna och jag ska försöka att bara njuta av den lilla hönsflockens sällskap. Slottsherren har fixat en ny matplats åt dem idag, stor vattenautomat och några extra sittpinnar. Och jag har spenderat några hundralappar på barkflis till marken i hönsgården så pullorna slipper trampa i leran som det blivit gott om i den blöta vintern. Sessor kräver trots allt en viss standard. Till sommaren är det tänkt att hönsflocken ska ingå in växtföljden i grönsaksodlingen, de ska bo i en flyttbar hönsgård så ytan blir betad och gödslad innan jag odlar på den året där på. Tanken är god och planen bra, det kommer förmodligen att bli hur bra som helst. Den ska bara sjösättas också. Men först får vi klara av vintern.

Efter dagens trevliga kurs med gång två av tre i tema linjer tog jag ut den energifyllda valpen. Den gule labradoren fick hänga med som sällskap, mentor och moraliskt stöd. Det kan var bra för en sprallig unghund och en lite trött matte. Valpen får möjlghet att vänja sig vid att någon mer är med och att samma regler gäller som vanligt. Nyttigt också att gå vi sidan, lös eller kopplad, medan labradoren springer fritt och att lära sig att alla kastade bollar i snöre inte är avsedda för söta cockervalpar. Jag är nöjd med träningspasset. Valpen är söt, tillgiven och full av energi. Hon fick hämta två kluriga bollmarkeringar i mossmark som krävde både hjärna och nos, hon fick söka i lämpliga områden, träna på att sitta kvar och leta godis tillsammans med den gula brorsan i blåbärsriset. En komplett träning för en niomånadersvalp. Fast som slottsherren mycket riktigt påpekade(igen)när jag kom hem så är hon inte längre någon valp även om jag envist klamrar mig fast vid den känslan. Hon är en unghund strax över nio månader. Jag har svårt att släppa taget och förstå hur fort tiden går. Tiden med valp är en evighet och ögonblick på samma gång.