Om jag bara skyndar mig…
En förkyld dag går mot sitt slut. Solen har varit framme och snön har till viss del smält och droppat från taken. Tuppen Emil och hönsflocken har spatserat i det vita, enträget fortsatt att leta mask trots snön och prövat sina vingar med flygträning när de kom ut i friheten på eftermiddagen. Själv har jag mest ägnat mig åt inomhusarbete och förkylningsvård. Fast eftersom förkylningar nästan alltid känns bättre utomhus så fick det bli både vinterpromenader och kortare träningspass tillsammans med hundarna. Jag gjorde också ett tappert försök att fånga vinterdagen och hundarna på bild. På samma bild var tanken men det visade sig vara i stort sett omöjligt. Mörka hundar i snö och sol blir just mörka, och skuggor och ljus spelade mig spratt hela tiden. När jag äntligen lyckades få till de delarna hade hundarna ledsnat och det blev inte en enda bild utan konstiga grimaser eller hängande huvuden. Jag filmade världens sötaste Mer med, en kort filmsnutt när han kommer tillbaka efter en apporteringsuppgift i snön med flaxande öron. Har man inte önskat sig en cocker redan innan så lär man garanterat göra det när man ser Mer komma flygande i full fart. Jag tror jag ska börja samla på söta cockrar. Tyvärr blev inte filmen heller så bra. Jag planerade noga och filmade i skuggan men glömde solen i bakgrunden som gjorde att skuggan förvandlades till mörker. Igen. En annan gång går det bättre får jag tro. För egen del har jag fortsatt bilden av Mer kvar på näthinnan och drar på munnen bara vid tanken på den. Femton kilo brun kärlek som har som högsta mål att vara min vilja till lags. Fantastiskt men också ansvarsfyllt. Ansvarsfyllt på det sättet att det åligger mig att förstå honom och vägleda honom rätt i övning och färdighet och att inte skylla över min egen okunskap eller dåliga tajming på honom när inte resultaten blir precis så som jag tänkt. Han vill inget ont den brune, någonsin, han vill bara göra sitt yttersta för att förstå mig och göra det jag ber honom om. Som de allra flesta hundar tänker jag. Att jäklas med avsikt ligger inte för någon hund, sådant står vi människor för.
Jag försökte mig på att fota Rota med, inte lätt med svåra fotoförhållande tillsammans med en tiomånaders unghund som ser precis så där unghundstokig som unghundar brukar göra. Jag vill få henne att framstå i så vacker dager som det är möjligt i sin unghundskropp. Det gick inte så bra om jag säger så. Eller så speglar det bara verkligheten och det kanske är bra? Verkligheten som visar hur gängliga unghundar kan vara och hur dålig fotokunskap somliga hundägare har. Men träningen gick bra, det kan jag kontra med! Lill Rota sökte kaninboll i gräset och snodde runt på typiskt cockermaner precis som jag önskade. Hon kunde sitta still och vänta med, medan jag preparerade marken och förberedde för de äldre hundarnas träning. Duktig liten!
Bäst fick leta bollar nerstoppade i gräset under snön. Efter att Mer fått söka upp några. Dold linje ut, stopp och sök. Rätt så bra utfört om än något åt det hysteriska hållet. Bråttom är den gules paroll. Lung och långsam är min. ”Balansen” påminner jag den gule om, ”vi måste hitta balansen”. Och jag känner att vi har den där, vi har den i skicket, i stoppet, i starten av söksignalen och i närsöket där vittring finns. Men efter det vevar det igång. Benen går fortare, nosen åker upp och balansen och behärskningen som nyss var där är nästan bortblåst. ”Om jag bara skyndar mig” tycks den gule tänka, ”om jag bara skyndar mig så finner jag”. Fast han gör ju inte det, ju mer han skyndar desto svårare blir det att hitta. Egentligen vet jag ju att han kan vara riktigt bra på det här, han kan göra riktigt fina, nästan exemplariskt balanserade närsök och idag var det faktiskt inte så dåligt alls. Så jag borde inte låta mig stressas av hans höga intensitet. Jag tror faktiskt fortsatt att kortisonbehandlingen är boven i dramat. Att medicinen försätter honom i högvarv. Jag vet att kortison har den förmågan och jag läste att en del dessutom blir kvar på en högre stressnivå även efter avslutad kortisonbehandlig. Gud bevars…
