Blir någonting någonsin färdigt?
Det är många premiärer så här på våren. Och nystarter. Idag var det första tillfället i en av vårens ”förskoleklasser” för unga hundar. En fin grupp med fyra labradorer och två golden som alla har en spännande tid framför sig tillsammans med sina förare. Unghundsträning är kul! När väl lågan är tänd och elden startad finns det massa roligt att jobba vidare med och till det en hel del viktigt att tänka på så man håller elden under kontroll.
Jag tränade Bäst en stund idag med. Förutom du numera obligatoriska linjerna på morgnarnas promenader blev det också en stund egen tid för bara honom och mig. Jag blir lika glad varje gång för de där träningsstunderna på tu man hand och den gule är minst lika lycklig som alltid. Han har fått halverat sin kortinsondos sedan en tid tillbaka med, och det håller! Jag tycker till och med att han börjat komma igen i musklerna och inte ser så insjunken ut längre. Jag önskar och vill såklart att det ska vara så men jag tror faktiskt att jag ser det på riktigt och inte bara intalar mig att det finns en förändring. Vi gjorde en basicövning idag, en rejäl fyrkant med långa höger och vänsterslag och snygga stopp. Glad och nöjd över resultaten gick jag sedan en sväng med den belåtna gula hunden. Jag var glad över den lyckad basicövningen fast att Bäst är fem år nu och borde vara förbi det träningsstadiet för ett bra tag sedan. Blir någonting någonsin färdigt kan man undra. Fast det är väl inte meningen att det ska bli det kanske. Det är vägen som är mödan värd skriver Karin Boye och med tanke på det borde vi väl se till att resan på vägen varar länge? Med det i åtanke ser jag fram emot fortsatt basicträning även med den femåriga hunden. Så det så.
