Vinter och ömma tassar

Pensionären Larsson(hund) har kvicknat till i kylan. Det är härligt att se honom, han leker med bollar och försöker få med de andra i flocken på jaktlek med en frusen hjortskit i munnen. Han drar in bakbenen och svansen under bakkroppen och rusar runt i cirklar. Vem blir inte glad av att se något sådant? Nu är det nog inte kylan som gör Larsson så glad utan mer troligt den ökade dosen Rimadylen han äter sedan en tid tillbaka för sina artroser. Det ger mig lite dåligt samvete. Dåligt samvete för att vi inte lite tidigare har sett eller förstått att han har haft värk. Först nu när vi ser skillnaden blir det tydligt. Så är det väl att vara djurägare många gånger, det är svårt att veta och förstå fullt ut. Nu är vi glada med Larsson i alla fall och så ser vi till att ha en rejäl dos Rimadyl hemma till honom.
Frostig morgonpromenad

Det har varit en stor dag för Mig och Vi idag. Vi har varit iväg på höft och armbågsleds röntgen. Märkligt nog var jag inte ens nervös inför detta eländiga besök. Efter otaliga trista röntgenbesked genom åren tror jag faktiskt att jag har gett upp (mest trista ur en avelsmässig synvinkel, det är egentligen bara ett par gånger det varit ett så dåligt resultat att hundarna har fått somna in) Eller så har jag lärt mig att inte vara nervös eller oroa mig för något jag ändå inte kan påverka. Någon sorts acceptans. Idag var det dessutom bra att jag inte lagt onödig energi på att oroa mig, för det såg fint ut. Riktigt fint faktiskt. Sedan ska skk säga sitt också men jag hoppas verkligen att de inte ska kunna hitta något fel på de plåtarna. Oavsett så har lilla Vi inga defekter i armbågs eller höftlederna som kommer att ge henne några framtida bekymmer och det känns skönt. Vi hade en fin förmiddag flocken och jag med resa genom det vackra, plötsliga vinterlandskapet och ett trevligt samtal med Maths som tog bilderna på lederna. Det känns bra att röntga för någon man känner fullt förtroende för och det gör jag med Maths. Han har röntgat våra senaste åtta hundar och även om inte heller han kan trolla, det är fel på en del hundar, så vet jag att röntgenbilderna fått de bästa förutsättningarna och hundarna och vi blir mycket väl bemötta. Värdefullt!
Gula klär också i gråskala.

Vintervädret och solen var kvar även på eftermiddagen och de gula och jag tog en träningsrunda på fälten. Några riktigt långa linjer blev, några ömma tassar , ett par rejäla högerslag och ett missförstånd. Det är rätt styggt att springa i full fart på frostnupen åkermark med gropar av grisbök. Barmarksfrost är inte skonsamt för någon. Så vi fick träna med förstånd och tänka om lite. Heather var olydig idag vid en situation också, då jag stoppade henne och hon efter stoppet envist fortsatte söka vidare trots upprepade stoppsignaler. Vi närmare eftertanke funderar jag över om hon verkligen var olydig eller om det var jag som var otydlig. I kylan blev inte stoppsignalen riktigt sig lik, eller rättare sagt så blev den misstänkt lik söksignalen. Jag har tänkt på det förut, att min stoppsignal och närsökssignal ligger lite för nära varandra och här blev det tydligt. Särskilt för Heather kanske som är inlärd med en helt annan närsökssignal innan jag tog över henne. Det här tål att funderas över en del..