”Dance me through the panic ’til I’m gathered safely in” Leonard Cohen
Jag har hört den en del det senaste. Hur den knaprat och krafsat någonstans i golvet mellan vita rummet och badrummet. Ett enträget ljud som talar om att vi har objudna gäster igen. Jag har förberett hans himmelsfärd i tanken många gånger men det är svårt att placera ut fällor i bjälklaget under innergolven. Så det har fått vara. Igår kväll började en oangenäm odör sprida sig i slottet, från badrummet någonstans, så jag tömde den minimala städskrubben under varmvattensberedaren övertygad om att han låg död någonstans och himmelsfärden skett utan min hjälp. Men jag fann inget mer än dammråttor när jag städade ur utrymmet. Under eftermiddagen när vi skruvade som bäst på växthusskelettet vid sidan om altanen fick jag plötsligt se en mus sitta på sin feta bak och sola på trädäcket. Aldrig tidigare har vi sett en så stor välgödd mus. Nog för att vi tog några stora på övervåningen i vintras men den här tog alla rekord. Medan vi stirrade på honom anade han plötsligt oråd och dök in under fasaden på badrumsväggen. Jag vet nu att de är minst två möss. En död som stinker och en fet som solar. För vad jag tror är första gången har jag nu ställt en musfälla på utsidan huset. På altanen. Här ska inte solas ostraffat mer.
Igår var jag så nöjd över att den gule och jag hittat mallen i vår markeringsträning. Över mognaden och resultatet. Idag var det redan historia och jag ångrade att jag ens sagt något. Nya marker, nya utmaningar och ny okoncentration. Dessutom var varken åtlydnad på signaler eller tecken på önskad nivå. Kanske gick jag ut för hårt och med för svåra utmaningar, upplyft efter det lyckade träningsresultatet igår? Det blev till att bita ihop, jobba igenom och förenkla något och se då gick det genast mycket bättre igen. Tålamodsprövande.
Tålamodsprövande är också växthusbygget och alla dessa skruvar. Slottsherren kämpar tappert och har fått det mesta på plats medan jag suckar över alla beslag, samlar sten och fixar fika. En vacker dag kommer vi att stå i växthuset och provsmaka tomater. Jag ser fram emot den dagen med tillförsikt.
Rota och jag har fortsatt lite mer med vår avlämningsträning och den där tydligheten. Så har hon fått bekanta sig med en labradorvalp idag. Till hennes odelade förtjusning. Hon önskar sig alldeles säkert en helt egen sådan lekkamrat. I övrigt har hon bara varit söt och charmig, så där som bara unga små cockrar kan. Hon är inte tålamodsprövande alls tycker jag. Kanske för att jag tillåter henne alldeles för mycket ofog. Jag struntar i att hon hoppar på mig, hon får som hon vill när hon pockar på min uppmärksamhet och jag skämmer förmodligen bort henne efter alla konstens regler. Enligt slottsherren i alla fall. Eftersom jag tillåter det så prövas heller inte mitt tålamod. En form av frihetsdressyr. Vad är det dessa cockrar gör med mig?
Dagens bön och önskan i dessa coronatider och all ovisshet vi lever i får bli textraden från Leonard Cohens låt ”Dance me to the end of love” som också fick bli rubrik till det här inlägget.
