In a world where you can be anything – be kind

Vackra dagar avlöser varandra. När svenska sommaren visar upp sig från sin allra bästa sida önskar man sig inte någon annanstans överhuvudtaget. Det finns helt enkelt inget bättre. Hundarna och jag gjorde ett avbrott i vardagsrutinerna och tog en liten utflykt istället för den vanliga promenaden. Några få kilometer bort på slingrande grusvägar känns som ett äventyr och en mindre semesterresa för en som jobbar mest hemifrån och sällan kommer av slottsgården. Hundarna och jag njöt av utflykten där vi slingrade fram längs de små vägarna i en välbehövlig paus från vardagens bestyr. Bakom varje krök väntade ett nytt äventyr. Att kunna färdas kilometer efter kilometer på småvägar i grönskande landsbygd utan att behöva passera motorvägar och industriområden eller större städer och istället mötas av röda hus, ladugårdar och betande kor är rofyllt. Är dikeskanterna dessutom fyllda med lupiner i allsköns färger har jag svårt att tro att det kan bli vackrare. Det skulle väl vara havet i så fall. Havet är oslagbart. Fast det är för långt bort för att rymmas i små spontana tvåtimmarsutflykter så vi fick nöja oss med ett besök vid bygdens Hawaii. Det var sannerligen inte fy skam det heller. En oas har bildats av ett sedan länge nedlagt grustag och med sanddynorna i bakgrunden glittrade sjöarna i turkos i sommarvinden. Att gör att besök tidigt på morgonen som vi gjorde innebar också  att vi fick njuta av Hawaii alldeles själva utan badgäster. De enda som gjorde oss sällskap var en grupp kanadagäss i en av sjöarna, några skriande fiskmåsar och en hel grupp korpar som märkligt nog såg ut att leka på toppen av en av sandbankarna och knepigt nog en polisbil som hastigt dök upp och parkerade intill. Ett par sjöar i ett gammalt grustag duger alldeles ypperligt som ersättning när havet är lite för långt bort.

Bäst och jag har inte bara roat oss, vi har tränat vatten också. Fast det är väl att roa sig när man tränar tillsammans förstås. I alla fall vill jag att det ska vara det. Det var det också vid dagens första pass. Jag utmanade den gule hunden rätt rejält med nytt vatten, långt avstånd och ”längsmed” simning. Han gjorde det så bra att jag kände ett riktigt glädjerus och vi kände oss oslagbara där och då. Jäklar så kul det är när det funkar fullt ut! När slottsherren kom hem berättade jag såklart om de makalöst bra vattenarbetet och om det två linjerna jag gjort. Följden blev att slottsherren blev sugen på träningen han med så vi tog ett till träningspass vid vattnet fast vid en annan sjö. Här utmanade vi rejält med, slottsherren la upp en linje med riktigt långt avstånd och diverse klurigheter på vägen. Jag hade visst lyckats reta honom genom att säga något om att han inte gillar att träna långa avstånd och det fick jag igen med besked. Fast den största utmaningen hade vi inte riktigt med i beräkningen. Vi fick solen rakt i ögonen och när den sakta gick ner för kvällen och gjorde vattenytan glittrande så blev det nästan omöjligt att se och hjälpa hundarna. Trots det kom den långa dirigeringen in med en eller annan skönhetsfläck för den gule hundens del men med tanke på svårighetsgraden är jag fullt medveten om att jag borde vara nöjd. Ändå grämer ett visst mått av besvikelse över sista delen i utförandet då jag agerade för långsamt. Ett avslutande närsök på en annan linje på land störde lite med då den gule ville göra det han älskar att göra, nämligen att springa istället för att leta långsamt. Men vad är väl en bal på slottet? Lakrits gick som Lakrits brukar göra. Det vill säga bra och med guldstjärna i kanten så där fanns det inte mycket att anmärka på. Med tanke på morgonens goda resultat och glädjen över det var det kanske nyttigt för min del att jag kom ner lite på jorden igen. Det finns säkert något bra och lärorikt i det med men det är roligare när det går bra mest hela tiden. Sedan kan jag behöva fundera lite över min mentala inställning vad det gäller att fokusera på rätt saker med. Varför är det så svårt att svårt att lägga fokus på de nittionio sakerna som går bra istället för den enda som inte gör det? Ett ständigt återkommande bekymmer. För många av oss skulle jag tro.

Glad söta lilla Rota fick träna några igångar med, på nytt ställe och genom glesa vassruggar. Vi tränar för vattenprovet nu. Jag tog emot henne en bra bit upp på land och det fungerade alldeles utmärkt och avlämningen var fin när jag satt på huk och tog emot henne. Det är alltid något nytt att träna och tänka över med varje ny hund. Rota har fortfarande lite svårt med att hålla kvar apporten när jag står upp men det kommer väl så småningom. Om inte så får jag väl se till att hålla mig smidig och mjuk så jag kan fortsätta ta emot leveranserna på huk. Lite får man ju ändå offra sig.