On the road
Några kilometer hemifrån börjar äventyret igen där vi rullar fram längs slingrande grusvägar och passerar röda små torp med mestadels vildvuxna trädgårdar. Vi åker över flera färistar och ser mängder av hjortar, en ung älgtjur och långbenta raggiga vildsvin. En ekorre med grankotte i munnen på väg upp för en granstam hinner vi notera med. Jag drömmer mig bort när jag ser de röda gamla husen, känner historiens vingslag och funderar över vilka som har bott i husen och hur deras liv sett ut. Jag tittar särskilt på de husen som står tomma och drömmer om hur jag skulle göra ordning deras trädgårdar och renovera dem ömt och varsamt. Jag knackar slottsherren på axeln där vi rullar framåt och pekar på de husen jag tycker skulle passa oss särskilt bra. ”Kanske kan vi hyra ett av dem och ha som sommarstuga menar jag, hundarna kan springa fritt i trädgården, vi kan ha trasmattor på de gamla trägolven och dörren ständigt på glänt och jag kan sitta i skuggan och skriva om sådant jag finner intressant. Vi kanske kan ha en lat katt med som kan vila intill mig i skuggan” lägger jag till för att få lite extra touch på drömmen. ”Vi har redan en sommarstuga säger slottsherren, i form av ett slott där hundarna kan springa fritt i trädgården och du kan skriva. Vi kan ha trasmattor med om du vill” Han har förvisso rätt men det är kul att drömma och det kostar faktiskt ingenting. Mer än den lila besvikelsen som uppkommer när man ibland tvingas inse hur orealistiskt drömmer egentligen ter sig. Vi rullar vidare och kommer gemensamt ut i verkligheten vid badviken som var målet för fyrhjulingsturen. Vattnet är varmt och behagligt, minst tjugofemgrader så till och med slottsherren badar. Med trettioengrader i luften känns ett bad och en fyrhjulingstur som den oslagbart bästa sysslan och svalkade av badet åker vi hemåt igen. Allra helst hade jag velat slippa hjälmen och låta håret flyga fritt i vinden medan vi kör men lagar och regler är väl till för att följas och till det är jag faktiskt rätt noga med att inte utsätta mig för onödiga risker så hjälmen åker på.
Jag tror jag har haft tema på hus idag för även på morgonpromenaden passerade hundarna och jag ett öde hus som står och förfaller några kilometer bort och jag kände mig både nostalgisk och lite sentimental när jag funderade över husets öde och de som tidigare bott där. Jag vet att huset varit vackert en gång, man kan ana det fortfarande mitt i förfallet och jag vet att det varit med i en filminspelning en gång i tiden. Det känns avlägset nu när jag tittar på den inrasade verandan och taket med flera hål i. Tiden har väl sin gång tänker jag, det ligger säkert något naturligt i det men det känns sorgligt. Tid är svårt att förstå sig på. imorgon fyller min mamma sjuttioett och några veckor senare fyller min äldsta dotter trettio. Mitt emellan någonstans finns jag och begriper ingenting. Vart har tiden tagit vägen och var allt det här som jag upplevt verkligen i ett och samma liv?
Idag har det knappt blivit någon hundträning alls. Det har faktiskt varit för varmt. Det är inte ofta det blir så under den svenska sommaren men idag var det i tuffaste laget. Det känns lite retligt men å andra sidan finns det trehundrasextiofyra dagar till varje år att träna på så det får väl gå. Men promenader har det blivit, i tidig morgontimma och en sväng till bäcken på eftermiddagen så hundarna fick svalka sig. När de kom hem igen grävde Bäst en grop i gräset så att joden sprutade, där la han sig sedan tillrätta. Jag förmodar att det var det svalaste alternativet som gick att uppbringa. Hanhundarna är misstänkt intresserade av Lyras kissfläckar och trinda Lyra kissar misstänkt ofta men något löp står egentligen inte att vänta till hösten. Jag gör nog skäl i att ändå hålla uppsikt och se om drottningen tänkt lura oss. Vi kommer troligen inte att försöka para henne på nästa löp eftersom det krockar med jaktsäsongen. Men visst hade det varit kul med en kull valpar och flera minilyror. En fortsättning, eller mer nystart på avelsarbetet, hade et blivit med. Det är som ett gift för mig, det där intresset med avel och jag kan inte låta bli att drömma och hoppas men det har verkligen gått troll i det och resultaten uteblir i en ständigt återkommande otur. Jag börjar alltmer förlika mig med tanke om att hundavel inte är för mig, att min roll med hundarna är en annan. Man jag har svårt att stänga dörren helt. Jag vill gärna ha ett par tikar i flocken så att möjligheten ändå finns. Någon gång kan det ju faktiskt gå vägen. Men utan tikar lär det bli svårt. Jag försöker ta på mig den hårda rustningen och bestämt säga att jag inte ska behålla några tikar som inte är fullt friska eller lämpar sig för avel. Några gånger har jag hållit mig till planen men på senare tid vet jag inte längre. De kanske bli kvar oavsett och jag kanske lägger avelsplanerna åt sidan. Gift eller inte. Fast jag stänger inte dörren helt, det vore synd tänker jag.
