The unusual always attracts
På den lilla skogslyckan där slottsherren och jag tränade Bäst och Vi ikväll blommade några fina orkideér i gräset. Det var bara några få och förmodligen uppskattar men dem särskilt mycket just av den anledningen. Få och rätt ovanliga. Smörblommor, fingerborgsblommor och annat som blommar i mängd ägnade vi inte särskilt mycket intresse åt medan jag tog fram mobilen för att fota orkideérna. Det ovanliga lockar alltid lite extra. Det är väl samma fenomen som förekommer inom hundaveln tänker jag, den något mer oseriösa aveln. Den där färg kommer före funktion och där priserna för en silverfärgad eller champagnefärgad labradorvalp utan stamtavla är skyhöga. Vanliga svarta labradorer är nog trista och urbota tråkiga för många förmodar jag. Det ovanliga har alltid lockat i och för sig och fåfänga har väl människor varit sedan urminnes tider. Förståndet får ganska ofta stå tillbaka till förmån för det som tycks exklusivt. Jag fotograferade de ovanliga blommorna hur som helst, men jag håller mig till ordinära svarta och gula labradorer. Inte för färgens skull men för funktionen och mentaliteten som är resultatet av många generationers medveten avel där inte färgen varit det som prioriterats högst.
Den gule labradoren fick lite grundträning i höger och vänster ikväll igen. Jag kan emellanåt finna det lite mätkligt hur man kan behöva ”back to basic” så ofta med en hund i hyfsat mogen ålder. Kanske grundar det sig i att jag hade för bråttom i själva grundträningen. Att jag inte gav honom tillräckligt många repetitioner för att det skulle bli ordentligt befäst. Jag känner mig själv rätt väl och vet att det hör till ett av de återkommande bekymren jag och mina hundar brukar ha. Hundarna ser det väl inte som ett bekymmer i och för sig. Varför jag går i samma fälla varje gång kan man ju fråga sig, man borde väl lära av sina misstag. Det får bli bättring med kommande hund. Då ska jag minsann träna höger och vänster och repetera tecken träningen i det oändliga. Och troligen missa något annat i stället…
Det tål att funderas lite över det man tränar på och vad man vill uppnå. Och varför. Jag tänker på det ibland när jag ser människor traggla med något tillsammans med sina hundar. Om de tragglar med fotgående för att det stör sig på att deras hund inte har en tillräckligt bra position vid sidan eller om det stör sig på vad andra tycker om deras hunds position och därför tragglar vidare. Till exempel. Det ligger en avsevärd skillnad i den mentala inställningen i det och det är bra att fundera över. För vems skull tränar jag, min egen eller någon annans, och vad är mina högst personliga mål? Man kan, och bör förmodligen alltid, sträva mot bättre utförande i det mesta men det kan faktiskt vara helt okej med ”good enough” och att ha en målbild som skiljer sig från andras. Jag kommer på mig själv med att göra det gång efter annan, att vara nöjd med utförandet i min hunds hemmaträning men ställa högre krav och kräva ett bättre utförande när jag påverkas av andra. Riktigt dumt faktiskt. Men förmodligen både mänskligt och träningsbart. Eventuellt också lärorikt. Mot bättring!
