Like two peas in a pod
Tredje dagen med valpen Min. Hon är lätt att tycka om. Söker kontakt med bakstrukna öron och låg svans för att i nästa stund vara rätt självständig och gå på egen upptäcktsfärd i slottets närhet. Jag håller ett övervakande öga på henne men låter henne hållas. Idag försvann hon en stund i det höga gräset på baksidan. Då hade jag svårt att hålla mig och låta bli att kalla på henne för jag blev nyfiken på vad som upptog hela hennes uppmärksamhet och tycktes få henne att tappa tid och rum. (och glömma mig) Svaret kom strax därpå när valpen kom i full fart med blasten av potatisplanta i munnen. Några små knölar satt kvar vid rötterna men en hel del småpotatis hade hon nog ätit innan hon bestämde sig för att lämna över fyndet. Förutom potatisblasten har jag fått ett nystan med snöre och en tennisboll idag. Men sopborsten som hon bogserade runt över köksgolvet ville hon ha själv. Överkomligt tänker jag. Rota och Min har blivit bra vänner. De umgås och äter utan bekymmer ur varandras matskålar och klättrar upp i mitt knä båda två på en gång. De verkar redan ha hunnit etablera en relation i klass med ler och långhalm. Fast Rota verkar mån om att poängtera att hon minsann inte är så liten längre och hon väljer bort valpen och leken emellanåt för att vara med de äldre hundarna istället. Särskilt hanarna har hon fått ett ökat intresse för. Lilla Rota som var valp själv till för fjorton dagar sedan sådär. Det händer mycket under tonårsperioden och det pendlar fort och ibland kontrollerat mellan valp och vuxen. Helt normalt troligen men smått frustrerande. Både för Rota och för mig tror jag.
