Man få vara nöjd om man är lite glad ibland..
En eloge till Sensommarsverige. Rallarrosorna är på väg att blomma förbi, gräshopporna spelar och tröskningen har börjat. Livet på landet med hundskall, avlägset trafikbrus, betande djur och böljande sädesfält. En värmebölja har rullat in och sommaren tycks avrundas som den började i juni. Med värmerekord. Bad och svalka i skuggan är bra aktiviteter när värmen är som starkast men en promenad men idag har vi tränat hundar tillsammans med goda vänner och det gick fint det med trots värmen. Nu tar vi igen oss i eftervärmen tillsammans med hundarna på altanen på slottets framsida. De sommardagarna är lätt räknade då det är så varmt på kvällarna så vi väljer att sitta i skuggan på framsidan av slottet, men ikväll är definitivt en sådan kväll.
Valpterrorn fortsätter på slottet. Det finns mycket att hitta på enligt de små, allt ska undersökas, bitas i och tas i sönder om det går. I alla fall enligt Min. Ikväll har hon dragit runt på en stor papplåda, för stor för att få in genom ytterdörren så hon fick nöja sig med att slita den i småbitar på altanen. Rota tittar lite förfärat på mig när den stökiga labradorvalpen sätter igång. Det är som om hon skvallrar. Det gör hon när Min har fått den ljusblå kongen med frusen leverpastej inuti med. Då kommer hon till mig och hoppar upp med framtassarna mot mina knän och tittar mig i ögonen och tittar sedan med en menande blick mot Min där hon ligger och gnager på kongen. Hallå, jag vill också ha den tycks hon säga och visar med hela sin uppenbarelse att hon vill ha min hjälp att ta kongen från valpen. Jag minns att Mer gjorde likadant som liten, inte just när någon annan hade något han ville ha kanske men när en dummie eller boll fastnat i grenar eller han inte fick tag i den av någon anledning. Då kom han tillbaka till mig, studsade och hoppade och skulle ha mig med ut till plasten där han lokaliserat dummien. Fattade jag inte tillräckligt fort kunde han ge ett uppmanande skall med. Det är inte konstigt att man smälter för de här charmiga cockrarna. Nästa gång vi åker och handlar ska jag löpa fler kongar så valparna får var sin. Rota ska såklart få en egen hon med även om inte riktigt räknas till valparna längre. En cocker är hon ju oavsett och en cocker ska såklart ha en egen kong.
De båda valparna Helan och Halvan smälter fint in i flocken. Lilla Shiv som bara bott här några dagar har funnit sig väl tillrätta och verkar trivas. Hon sover gott om nätterna och äter som en häst. Ett gott tecken och en bra start tänker jag. Hon är fin i sina signaler och anpassar sig direkt efter de vuxna hundarnas önskemål. För visst har de sådana. Flockens vuxna hundar har inget emot valpar men de vill inte leka hela tiden och de tycker om att vila i fred. De två nya valparna har fort förstått att man frågar om lov först och närmar sig lite försiktigt. Jag själv tittar och lär. Ser små signaler som utspelas, skiftningar i rörelser och blickar och samspel mellan hundarna. Den lågmälda tydligheten. Kanske är det just det här som är det allra finaste med förmånen att få leva med en flock hundar tänker jag. Jag tittar, lär, begrundar och tjusas.
På träningen idag kändes den gule hunden stabil. Han var med fint i övningarna, lyhörd och uppmärksam och stark. Jag är glad för sådana träningsdagar när de dyker upp. Jag försöker lagra dem och leva på känslan länge. Allt gick inte klockrent så klart, den gule spikade inte varje apport men han var med mig. Hela tiden. Precis som på provet i söndags kände jag den där härliga teamkänslan som är den jag hela tiden eftersträvar. Samarbetet och känslan i det som är mitt mål med hundträningen. Man får inte missa att ta vara på de stunderna. Precis som Mikael Persbrandt säger att, ”lycka är jävligt överskattat, man får vara nöjd om man är lite glad ibland” tänker jag att perfektion i hundträningen är ytterst sällsynt, och kanske lite överskattat, så det gäller verkligen att ta vara på stunderna när rätt känsla infinner sig och ta sig tid att njuta av det. Så det gör jag nu med den gula hunden vid mina fötter.
