A penny for your thoughts
Rota dansar runt mig på köksgolvet, studsar och snurrar och stöter framtassarna mot mina knän, minst sagt otålig. Hon såg att jag la de två ”kongarna” fyllda med mjukmat i frysen för en stund sedan och kan inte bärga sig. ”Tålamod”- uppmanar jag men det är en av den lilla cockerns sämre egenskaper, att vänta är inte riktigt hennes melodi. Men i det här fallet ger jag inte efter och hon inser strax att hennes ansträngningar är lönlösa och går och lägger sig i en av bäddarna, fast först efter att hon hämtat en benknota som hon visar mig. Jag undrar om hon inte rent av var så genomtänkt så hon tänkte sig får byta den mot en av kongarna i frysen. De är nog särskilt smarta de små cockrarna tänker jag, i alla fall vill jag gärna tro det och jag skulle väldigt gärna vilja veta vad hon tänker om det.
Jag tränade henne en kort stund idag. En sådan där egen träningsstund för bara henne och mig tillsammans med en flock fasaner. Meningen med livet tycker Rota och borrar ner sig i det höga gräset efter fågelvittringen. Hon är så djupt koncentrerad i sitt sökande och rotande i marken att hon inte ser fasanerna som är alldeles intill henne. Lika överraskad sätter hon sig spontant på rumpan varje gång de flyger upp. Suget är stort och viljan stark hos henne, hur man söker och stöter har hon klart för sig men intresset för apportering ser lite annorlunda ut. Jag får hoppas att det blir starkare med tiden och om det nu inte skulle bli det så kan jag i alla fall förlita mig på att jag har en bra, stark stöthund.
Jag har umgåtts med min stora valp idag med, tjugokilosklumpen som är lite i överkant med det mesta för stunden. I överkant älskvärd också faktiskt. Hon är verkligen mysig. Och stor. Problemet med att vara så stor i kroppen fast man egentligen bara är liten är att allt blir så fruktansvärt klumpigt. Fel dimensionerat på något vis, koordinationen fungerar inte riktigt och hon springer i och springer ner. Även mig när jag sitter på huk för att ta emot henne och dummien med glada hejarop när hon letat snyggt och länge i gräset. Burdust kastar hon sig upp i min famn och trycker apporten i ansiktet på mig medan jag faller bakåt bland gräs och koskit. Jag bjuder på det nu men inser att det här är något vi behöver ändra lite på framöver. Hon är ljuvlig med katastrofvarning vissa stunder. Jag har stora förhoppningar både om henne och om lilla Shiv men förfasas lite över framtiden när jag tänker på den. Det är så mycket som ska gå vägen, så mycket än som vi inte vet om det kommer att hålla eller inte. Hålla för planerna och målet som jag har för mig och mina hundar. Det tjänar förstås inget till att tänka på sådant som ännu inte har inträffat men jag tror väl att jag på något sätt ska kunna förbereda mig genom att göra det. Att jag kan var hjälpt av att se det i ett lite vidare och större perspektiv och vara någorlunda förberedd när skiten kommer. Beredd på att revidera planen och tänka om.
Växthussäsongen börjar lida mot sitt slut, plantorna börjar vissna ner och möss och löss verkar ta över odlingarna. Jag tror jag ska plocka in resten av tomaterna och låta dem mogna på fönsterbänken istället. Med avsky tittade jag på de feta mördarsniglarna som hasade sig fram över växthusgolvet när jag plockade in några blackcherry tomater idag. De slemmiga varelserna ställer verkligen till det och jag funderar på hur vi ska hantera dem i framtiden. Det bästa hade varit om om vi såg till att få hit lite naturliga fiender till dem. Kanske vi ska bygga en damm utanför växthuset och skaffa ankor som kan gå lös på snigelkatastrofen? Det känns bättre att trampa på ankskit än sniglar tänker jag. Dessutom kan ankor lägga ägg och är rätt trevliga att titta på när de vaggar fram eller simmar och snattrar. Med elstängsel runt ankorna för räven borde det fungera tänker jag men jag måste fundera över var de ska bo på vintern när dammen frusit och snön ligger tjock. Om vi nu får någon sådan vinter igen och ankorna inte hunnit falla offer för något rovdjur innan dess. Livet är fullt av farhågor men också förhoppningar.
