Sju par ögon
Sju par ögon följer mig vaksamt och intresserat medan jag lagar mat. Hoppet om att en eller annan smula ska landa på golvet är uppenbarligen stort och överger dem inte i första taget. Det är nog bra förmodar jag. Envisheten och ihärdigheten. Kanske borde jag be dem gå och lägga sig men de tigger ju inte tänker jag, de bara tittar. Var skillnaden ligger är jag lite osäker på.
Inga smulor landande dock på golvet och en efter en smyger de lite uppgivet iväg på för att roa sig med något annat eller krypa upp i en bädd. Den svarta valpen lyckas med konststycket att lägga tennisbollen av jätteformat i keramikskålen med vatten. Den visar sig passa utmärkt i skålen men lämnade inget utrymme över för vattnet. Jag torkar upp med en smutsig handduk och lägger den blöta bollen på tork utanför dörren. Så var det roliga slut tyckte labradorvalpen och släntrade iväg mot bädden igen. På vägen tar hon med sig sopborsten och skyffeln. Att bara gå utan att plocka med sig något hyss på vägen är tydligen inte aktuellt.
Det blev inget direkt med Mars i går kväll. Jag höll mig vaken och gick ut i tofflorna i det daggvåta gräset och tittade mot det stjärnklara himlavalvet och såg massor av lysande stjärnor, men inte Mars. Eller så såg jag planeten utan att förstå att det var den jag såg. En stjärna lyste klarare än de andra och blinkade lite. Kanske var det Mars? Jag hade bara väntat mig mer. Det var en vacker stund oavsett. Och kall. Kylan har kommit på riktigt nu och i natt var det frost. Idag har jag frusit hela dagen trots vinterjacka och extra väst. Det är lika trögt att vänja sig vid kylan varje år och jag sörjer min idealtemperatur på sexton grader som tycks vara förbi för den här hösten. Ullunderstället och tumvantar hägrar nu. Tungt men oundvikligt.
Hundarnas träning blir lite lidande nu när jaktsäsongen är igång. Fast å andra sidan får de jaga för allt vad tyget håller och vi får chans att se om tidigare träning håller måttet. Resultat än så länge kan nog sammanfattas med hyfsat bra ändå. Men inte så bra att det inte går att göra bättre. Jakterna ger mig som vanligt insikt i vad som behöver tränas lite extra på och vad som egentligen krävs av hundarna när det är ”på riktigt”. Att ha en styrbar hund som svarar på signaler och kan hålla ett anvisat område blir högaktuellt på fältfågeljakterna. Något som också blir påtagligt är förmågan att kunna släppa en retning och låta sig styras att jobba i annan riktning. Båda sakerna är sådana som jag tränar på ungefär ständigt och jämt men jag inser att ännu mer träning absolut kan vara användbart. Uthållighet i att söka i ett tomt område är bra att ha med. Att kunna söka länge utan att finna men ändå inte ge upp. Det är jag betydligt sämre på att träna inser jag. Ofta ser jag till att hunden får lyckas hitta något att apportera hem till mig och få är de tillfällena när jag faktiskt kallar hem hunden tom efter en stunds arbete. På jakternas eftersök händer det däremot allt som oftast. För hur ska jag veta att ett område är väl avsökt så länge hunden fortsatt hittar vilt att leverera in? Vad det gäller cockrarnas träning blir det lite knepigare, påslaget som kommer i en walked up situation med många hundar och skyttar på linjen är svår att återge i träningssituationer. Konkurrensen, det höga tempot, alla signaler och allt vilt är svårt att förbereda sig själv och hunden för fullt ut på hemmaplan. Stadga, stadga och stadga är vad som behövs. Och bra möjligheter att få tillfälle att träna det.
Det har varit frestande att pröva Rota lite i markerna i år men jag såg redan i ett ganska tidigt skede att det inte är aktuellt än. Min lilla ”pocketcocker” är så fulladdad med jaktpower när vilt finns i markerna så vi behöver lägga minst ett halvår på kontrollerad träning innan vi släpper loss på riktigt. Fast hon är liten, bedårande söt och mild och mjuk, nästan vek ibland, så växer hornen ut när hon känner viltvittring och hon glömmer både tid och rum. Eller i alla fall mig. Jag gillar det jag ser men förstår också att jag inte kan låta det löpa amok för då har jag snart skaffat mig rejäla problem. Det tar tid att bygga en stabil grund och än har jag mer grundarbete att göra. Tveklöst. Rotas ”nästansystrar”, Mers döttrar Cleo och Flippa blev förresten godkända på vattenprov i dag! Heja heja! Ett fint steg i utvecklingen och ett stort steg mot provverksamheten. Lilla Cleo som vi äger tillsammans med Lisa har också röntgats på höfter och armbågar med utmärkt resultat. Det är vi väldigt glada för!
