Inte alltid på topp

Ännu en jaktdag läggs till handlingarna. En bra sådan även om den gav mig en del huvudbry angående min bruna jaktkamrat. Idag kändes det inte riktigt som att vi jagade tillsammans. Knappt överhuvudtaget faktiskt och jag känner mig lite besviken och smått överkörd. Men jobbade gjorde han den brune och fågel presenterades för skyttarna och vi kom i mål utan katastrofer, jag behöver bara påminna mig om att det väl ändå är det som räknas? Han är några år den brune nu med, hela sju och ett halvt till och med, och han vet vad som gäller och är smart nog att hålla sig i framkant. Jag tänker att jag älskar honom för den hund och kompis han är men att jag inte alltid älskar det han gör. Idag var en sådan dag. Det är väl som i alla relationer förmodar jag, toppar och dalar och allt där emellan. Vi som team kommer igen. Troligen redan nu efter att han tittat mig djupt i ögonen, suckat tydligt och rullat ihop sig vid mina fötter. Det är vi två ändå.

Men om ifall dagens svacka nu skulle visa sig vara lite långvarig och svår att ta sig ur har jag fått ett utmärkt träningstips som omedelbart ska sjösättas. Jag ska återerövra kontakten och får den brune att förstå att nyckeln till fina fågelstötar går genom mig. Vändsignalen ska finjusteras och han måste inse att den lönar sig. Det kan bli lite komplicerat eftersom den brune i sviterna efter sin ansiktsförlamning har fått en hörselskada, så vi får försöka lära oss någon sorts teckenspråk. Hur det nu ska gå till. Men jag gillar problemlösning så vi ska nog finna ut något tillsammans. Jag har en plan som Sickan i Jönssonligan skulle sagt, nu ska jag bara genomföra den med…

Jag har flera andra planer för de övriga hundarna med och jag undrar om det inte är dags för en ordentligt utvärdering av vad som ska prioriteras i träningen framöver. Kanske en schemaläggning med så det verkligen blir av? För Bästs del ska jag försöka planera träningen så jag lägger tid varje vecka på enkla repetitioner av tecken och att hålla området. Korta stunder av ”back to basic” för att hålla området uppdaterat. När man tränar en hund som kommit en bra bit på väg är det lätt hänt att den större delen av träningen, nästan all träning, blir i form av färdigt upplägg. Inte fel för all del men även äldre utbildade hundar behöver uppdateras och påminnas med jämna mellanrum. Det är lätt att bli ”periodare” och gå in för en del av träningen lite hårdare under en tid för att förbättra en viss del, vilket också brukar gå bra förstås förutom att man i andra änden, helt naturligt, kanske tappar något annat. Med den gule ska jag istället försöka planlägga träningen så att jag kör ett basicpass med närsök och ett med teckenträning varje vecka för att upprätthålla ordningen och stärka tryggheten. Det borde bli bra tror jag. Efter höstens jakter har den gule ett hejdundrande självförtroende i sökarbete och att ta för sig i marken så med mer uppstyrd träning ett tag framöver ska jag försöka plocka ner honom något. Jakterna brukar för övrigt ha den förmågan på hundarna. För stunden känns det inte som någon fara alls om den gules självförtroende skulle bli lite stukat eller naggat i kanten, så mycket ordning och reda träning för det bli. Fast först måste vi vila och ladda batterierna igen.

Den svarta valpen blir makalöst trött av jaktdagarna hon med, det är många intryck som ska tas in även om hon mest vilar i bilen eller är ute och minglar i pauserna. Hon är en lätt valp att ha, sover sött i bilen under pågående jakt och tycks inte varva upp av uppståndelsen som blir bland skyttar, hundförare och andra hundar. Hon tar det med ro och kikar begrundande. Får hon springa fritt är hon så pass oblyg och orädd så jag blir lite bekymrad. Nåväl jag behöver i alla fall inte oroa mig över att hon inte ska ta för sig i marken eller är för bunden vid mig. Det finns såklart fördelar med det också. Det är i alla fall vad jag intalar mig när jag ser det svarta långbenta yrvädret fara fram över nejderna.