Är det värt de?
Rota och Min har dragkamp med den alltid lika glada evighetsgrisen medan Mer rullar sig mellan biabäddarna så dynor och fällar far åt alla håll. Bäst undrar vad Mer gör, Lakrits gnager på ett hjorthorn och Vi sover ihoprullad i en av de allt för små bäddarna i köket och Lyra hänger med slottsherren i puben. En helt vanlig kväll i slottet med andra ord.
Dagen har varit sådär gråmulen som bara novemberdagar kan vara, med dis och duggregn hängande i luften. Hela tillvaron kändes faktiskt rätt grå mitt på dagen då det grå vädret ackompanjerades av huvudvärk och presskonferens från Folkhälsomyndigheten om covid-19 och den ökande smittspridningen. Det har funnits ljusare dagar om jag säger så. Å andra sidan kunde det som vanligt varit betydligt mycket värre, men det kändes lite eländigt för stunden i alla fall. Men grått är också en färg. En fin, ganska vilsam och stillsam sådan faktiskt.
På eftermiddagen klarnade huvudvärken och då följde ett stort behov av att göra något roligt innan mörkret föll. Med ett extra bandage om tassen tog Bäst och jag ett gäng tennisbollar och gick ut och gjorde några övningar. Det piggade upp vill jag lova. Happy happy! Oj vad jag har saknat att träna Bäst och oj vad han har saknat att få tränas. Raka skick, stopp, kontroll och kontakt och sök nära och noga, om igen och igen. Jag förundras lite över hur han kan tycka det kan vara så kul att leta efter de där tennisbollarna gång efter annan och jag kommer på mig själv med att le fånigt åt hundens arbete och förundras över hur jag kan tycka det är så kul att jag glömmer både huvudvärk, pandemi och gråväder. Fullständigt nerstänka av åkerns lera gick vi hemåt igen efter en stund. Det var det värt tänker jag. Flera gånger om. Efter varje ofrivilligt avbrott i vår träning är det lika roligt när vi är igång igen. Om inte roligare. Fem och ett halvt års vänskap sätter sina spår och vi känner varandra rätt väl vid det här laget. Jag tycker det är vansinnigt roligt att träna unghundar och lära känna nya individer men det är också underbart skönt och kul att jobba tillsammans med någon man känner så väl. Det där roliga är verkligen något som genomsyrar Bästs och min träning tillsammans. Han har kanske inte alltid varit den mest lättränade hunden och visst har jag vacklat i min tro på vår träning emellanåt och det har tagit tid, men vi har ändå haft kul hela resan och gjort den tillsammans. Den känslan är viktigt för mig, när resultaten kommer i träning och på prov vill jag känna att vi tagit oss dit gemensamt och att min hund känt glädje och tillit till mig efter vägen. Han är ju min bästa kompis.
Många saker man gör är värda det flera gånger om även om det ibland är kämpigt efter vägen. Fast det kan vara bra att ställa sig frågan vad som är värt vad mellan varven när man tränar hund. För mål kan se så olika ut och personligheter vara så varierande. En del hundförare tränar för detaljer och perfekt utförande medan andra tränar för en fungerande helhet och kan tänka sig att tumma lite på detaljerna. Precis som vanligt så finns det inget rätt eller fel i de olika förhållningssätten. Vi är olika bara och har olika mål. Ofta när vi ser andra duktiga förare träna sina hundar blir vi inspirerade, precis som vi ska bli, men ibland hänger vi upp oss på utförandet i vissa övningar och specifika detaljer och får lust att göra likadant med vår egen hund. Det är väl det inspiration handlar om många gånger tänker jag. Och visst går det att förändra och förbättra även med en äldre hund men det kan vara klokt och fråga sig om det är värt det. Om det är värt all den tid det kommer att ta i anspråk för ändra något invant, om det är värt de konflikter som eventuellt kommer att uppstå under tiden jag försöker ändra och få hunden att förstå det nya. Svaret på det har förstås bara varje enskild förare och har man ett problem i träningen kan det absolut vara värt att försöka få till en förändring. Nödvändigt till och med. Men om man ändrar mest för ändrandets skull, för att ett annat sätt ser snyggare eller mer exakt ut, eller för att man fått ett riktigt bra tips, men egentligen inte har några bekymmer med den egna hunden då kanske man ska tänka ett varv till. Kanske gör man bäst i att vänta med den detaljen till nästa hund och lära in det från början. För många hundar tror jag det blir lite trassligt i det här, i all den där inputen deras förare får och allt de vill omsätta och pröva med en en och samma hund. Det blir lite får många intryck att hantera för bägge parter så att säga. Är det värt det?
