Nästan lite sol

Lingonte i adventskalendern ikväll. Annorlunda och tidigare oprövat men gott. Lite som varm lingondricka. Mörkret ligger kompakt utanför och det smattrar av ett ihärdigt regnande mot fönstret. Som jag njuter av att vara inne i värmen med min temugg nu. Hela hundflocken är förpassad till hallen intill köket för stunden, alltför smutsiga för att tas in resten av slottet. Det är lerigt nu som bekant, och lerigare lär det bli de närmste tio dagarna. Ingen vinter i sikte än. Jag kan tänka mig snö nu, ge mig femton centimeter och frost en bra bit ner i marken över jul, rimfrost i träden och is på sjööarna. Jag vill höra snön knarra under fötterna och titta på den stjärnklara vinterhimlen medan hundarna rullar sig i allt det vita. Sedan ska jag välkomna våren med öppna armar så som bara den kan göra som tagit del vintern ett tag. Blir det ingen snö och kyla så misstänker jag att det kommer att gå det med.

Vi jagar möss nu. De är överallt och jag förföljs av deras skit, spår och dem själva. På eftermiddagsrastningen höll jag på att trampa på en i stenröset och en annan sprang över mina fötter i hagen. Är det invasion? Någon katt har vi inte. Om natten dansar mössen på bordet. Eller i sängen. Vem vet vad de har för sig de timmarna då vi sover? De är långt många fler än vi anat och när vi stiger upp på morgonen är alla fällor fyllda. Vi lägger musliken i bajspåsar och laddar om fällorna. Och repeterar. Det här är troligen hämnden för att vi satte igen deras autobahn in i diskbänkskåpet när vi renoverade köksgolvet. Någonstans ska väl stackarna bo när marken är översvämmad. Men jag har svårt att förlika mig med att de ska bo hos oss allihop. 

Det är allvar nu. Inte med mössen utan på riktigt. Det har det väl i och för sig varit enda sedan pandemin satte igång i början av året men nu börjar det köra ihop sig riktigt ordentligt. Alla måste hjälpas åt att hålla i och hålla ut. Följa rekommendationerna. Det går inte annars. Vi fortsätter med kurserna här som tidigare. Små grupper och helt och hållet utomhus. Tack och lov att utomhus fungerar. Glädjen som träningen med hundarna ger har väl aldrig varit mer välbehövlig. En stunds avkoppling från allt annat och allvaret som råder. Energipåfyllnad och möjlighet att komma från dörrarna en stund. Så vi fortsätter så. Butiken öppnar vi såklart om någon vill, det går utmärkt att gå in en i taget och hålla avstånd, och fika kan vi göra på utsidan. Vi får hålla i och hålla ut ett tag till så ska väl saker rätta till sig med tiden. ”Coronasafe” är det nya normala just nu. Vi får försöka gilla läget. Jag planerar som bäst några sommarläger i början av sommaren när den kommer. Det är kul, och nödvändigt, med planering och det kan ju vara roligt att ha något att se fram emot när vi tagit oss igenom den här vintern. Sommarlägrena kommer på kurssidan när de är färdigplanerade.

För de allra flesta är hundträningen tänkt att ge energipåfyllnad och ett avbrott från vardagen. Ett ställe och en samvaro att hämta kraft ur. Är det inte så kanske man ska fundera lite. Om man eventuellt är på fel spår eller tar träningen lite för allvarligt. Alla hundar passar inte fullt ut till allt. Om man har en hund av det intensivare slaget med hög intensitet är det till exempel inte säkert att den kommer till sin rätt på walkupträningar där det är många hundar, mycket skott och händer mycket medan man är i rörelse. Det kan få bägaren att rinna över. En annan mer lågmotiverad hund kanske klarar det galant och blir en stjärna där medan den inte riktigt har motivation att följa upp ett b-provssök på dummy där den andra hunden glänser. Självklart finns det några lagom mittemellan hundar med. Det är bra att förhålla sig medveten om olikheterna och hundars olika styrkor och svagheter. Det handlar inte alltid om att vi som förare tränat fel, tränat dåligt eller för lite. Det är lätt att skuldbelägga sig som förare där. Särskilt vi kvinnor är ofta bra på det. Att snabbt leta upp felen hos sig själv och ta reda på alla misstag man uppenbart gjort eftersom hunden blivit som den blivit. Självklart är det bra att vara medveten om sina egna brister och kunna erkänna om man tycker sig gjort ett fel och jag menar inte att man ska ta allt med en klackspark, men det är bra att vara medveten om att man inte kan förändra eller påverka allt hos en hund. Nu när mycket annat är tufft och motigt känns det alldeles extra viktigt att inte hundträningen blir till ytterligare en belastning utan tvärtom. Finn glädjen och se styrkorna, vi har nog av allvar ändå.

Jag anade nästan lite sol på morgonen idag. Fläckar av blå himmel visade sig. Måndag och vardag igen. Ordningen återställd och energin tillbaka med hjälp av en mycket liten soldos. Man får vara glad för det lilla. Den svarta unghunden glänste ikapp med mitt humör. Det går upp och det går ner med unghundar. Bra dagar och bättre dagar. Och en del sämre. Idag var en riktigt bra. Slottsherren menar att det är hans förtjänst. Kanske ligger det något i det? Jag upplever hur som helst att den svarta unga vaknat ordentligt nu. Drivet har kommit rejält och jag gillar det jag ser. Hon fick leta tennisboll i lövhögar och gå några linjer. Enkelt och självklart ett tag till. När hon känns änu lite starkare ska jag börja med lite teckenträning och ”ut”, men inte före. Det kanske blir lagom någon gång när det nya året börjat. De tre äldre retrievrarna fick två linjer var till rejält suddade områden där de fick hålla området och leta noga. Vi nöter på och ta mig tusan om det inte blir allt bättre. Det var vår morgon det, sedan fick jag sätta fart eftersom jag bokat in lite väl mycket att gör den här måndagen.