Oxveckorna

Älskad morgonstund. Finns det en bättre tid på dygnet än morgonen? Då man stiger upp tidigt i mörkret, fixar med morgonsysslorna, äter frukost och planerar dagen med dagen sakta gryr utanför köksfönstret. Det är fint det. Nu för tiden behöver jag inte längre skynda, passa en tid eller tina en frusen bil för att ge mig iväg någonstans. Det är absolut en av de största förmånerna med att jobba hemifrån för mig, och något jag uppskattar högt. 

En mindre trevlig morgonsyssla är att tömma och gillra musfällorna. Precis nu i stunden stördes min frukoststund av att en fälla slog igen på övervåningen. Livet i ett gammalt slott på gränsen mellan skog och åker…

Det är oxveckorna nu. En tuff tid på året enligt många. Det finns olika oxveckor för olika människor. Beroende på vad man bor och vilken typ av arbete man har. Den modernare versionen är väl den här i januari och februari då ekonomin är utsatt eftersom många frossat rejält runt jul och grävt på djupet i plånboken och det är många långa veckor innan någon ny ledighet dyker upp. Förr hade oxveckorna en lite annan betydelse. Här märker jag inte så mycket av dem, jag har istället lite mer ledig tid och lite lugnare på jobbfronten den här tiden på året. Tid för eftertanke och planering som sagts tidigare. 

Oxveckorna, är enligt nyare muntlig tradition, perioden efter trettonhelgen fram till påsk. Dessa veckor upplevs oftast som tröga och tunga, därav ox- i förleden. För många utgörs periodens slut av sportlovet och en därefter tydligt ljusare period, företrädesvis om morgnarna.

I en betydligt äldre tradition avses tiden mellan midsommar och allhelgonahelgen. Efter midsommar fanns det nämligen inga helger som bröt det årliga tunga arbetet mellan vårbruket och skördetiden med allt sitt efterarbete. (”Man fick slita som en oxe.”)

I äldre tider i Ångermanland kallade man perioden nio veckor efter jul för oxveckorna. Det var den kalla mörka högvintern. Räknar man från tredjedag jul och nio veckor framåt kommer man till 28 februari. Sedan börjar en behagligare del av vintern, senvintern, när ljuset börjar komma tillbaka och solen värmer mer. Från Wikipedia

En ny kurstermin står för dörren. En fullmatad sådan som jag ser fram emot att få ta tag i. Vi har fortsatt corona pandemin att förhålla oss till men den påverkar i nuläget inte kurserna särskilt mycket. Om alla bara håller sig friska vill säga. Vi fortsätter att hålla kurser och träningar i små grupper och är noga med att följa rekommendationerna från myndigheterna. Visst saknar vi de gemensamma fikastunderna efter kurserna, då vi går in i värmen och tränger ihop oss runt bordet för en varm fika och belönande småkakor. Men vi får vänta ett tag till, Just nu är smittspridningen våldsam och sjukvården hårt ansträngd och jag tror att vi alla klarar att avstå en fikastund ett tag till. Men vi längtar såklart. Hett och starkt.

När jag jobbar med kursernas planering och upplägg har jag funderat över hur olika vi människor lär (troligen hundar med). En del lär genom att lyssna, andra genom att titta och ytterligare några genom att känna och prova. I skolvärlden är man väldigt medveten om olika lärstilar och det behöver finnas alternativ för att eleverna ska ta in informationen och kunna lära sig efter de bästa förutsättningarna. När det handlar om att träna hundar och förare talas det sällan om det. Det pratas mer om metoder, hårda eller mjuka, krav eller lekfulla och sådant. Det kan vara bra över att fundera över hur man själv som sin hunds förare lär bäst. Att tänka över det lite och ta reda på vad som passar en bäst. Vad man lär sig egentligen mest på? Är jag visuell, kinestetisk eller auditiv? En del föredrar att läsa en text, andra gillar onlinekurser eller instruktionsfilmer, ytterligare några vill vara i verkligheten och pröva och känna med sin egen hund med stöd av en tränare eller själv i lugn och ro. De allra flesta föredrar nog en mix av alltihop. Det finns också en skillnad i hur vi vill ta emot och ge feedback. Många mår bra, växer av och presterar bättre av att positiv förstärkning, av att få en klapp på axeln eller ett berömmande ord när något blir bra. En push på rätt väg så att säga. Andra presterar bättre och trivs med av att få konkret rak feedback när de gör något fel. Och igen. De flesta av oss är troligen någonstans lite mitt emellan och vill ha en mix av båda. Jag tror det är väldigt viktigt att vara medveten om sig själv i det här, hur man fungerar och lär. Så man hittar det som passar. Att vara medveten om sina egna styrkor och svagheter, hur man bäst tar in informationen och  i vilka och sammanhang man trivs bäst och får ut mest av träningen eller kursen. Trivs man i liten känd grupp, ensam eller allra bäst i tillsammans med nya människor jag inte känner sedan tidigare? Om vi är medvetna om det, trivs i sammanhangen och och känner och oss bekväma och trygga kan vi också förmedla rätt känsla och lära våra hundar. 

Utöver förarna är jag också övertygad om att hundar lär olika. De har olika lärstilar de med. Att kunna anpassa övningar sig efter varje enskild individ blir avgörande för hur inlärningen blir och vad hunden tar till sig av övningen. Det finns många bra ”standariserade” övningar som passar de allra flesta hundar, men inte alla, och man får försöka vara uppmärksam på hur och vad hunden egentligen lär av övningen. Vad de egentligen tar in? Vid en klassisk ”backaövning” för markeringar kan man till exempel se att en del hundar verkligen utvecklar sin markeringsförmåga och blir tryggare och bättre markörer medan andra tycks sluta markera ganska fort och och istället bara springer till samma mål oavsett var du placerat dem eller om de sett markeringen eller inte. I hårda drag alltså. Det beror såklart också på vad hunden har för uppfattningen med sig innan vad den tagit och vi lärt den i tidigare träningspass och upplevelser. Men ändå. Det finns en skillnad i lärstilen och det blir upp till oss att vara uppmärksamma på den och ge hundarna de bästa förutsättningarna till bra inlärning.