Lär känna din hund
Morgon igen. En ny dag står för dörren. Fraktbolaget kom som planerat igår och de nya ulltäcken ligger nu prydligt vikta i välfyllda hyllor i butiken. Det ser fint ut och jag blir varm bara av att titta på dem. Ull värmer många gånger om som sagt. Omtanke med.
I vår blogg har det skrivits mycket om unghundar och unghundsträningen det senaste. Inte så konstigt eftersom jag har en långbent sådan själv nu. Och en kortbent med för all del. Unghundar och dess träning är också ett ständigt aktuellt område. Den viktiga starten, det roliga och det bekymmersamma. Alla vet väl hur en tonåringen med ena benet i vuxenvärlden kan vara. Den största uppgiften som unghundsägare är att lära känna den unga hunden. Förstå hur och varför den reagerar som den gör och hur man ska lotsa den rätt. Stundtals lättare sagt än gjort. Jag skrev om min egen unga svarta och hennes utveckling häromdagen, att jag behöver backa lite på stadgan och låta henne fortsätta blomma ut. Det är inte säkert det passar en annan ung retriever i samma ålder. Den unghunden någon annan har kanske är en oborstad buse med styrka och järnvilja som behöver styrning och ordning och reda i kubik. Därför är det så viktigt att lära känna just unghunden man har själv. Det finns inte en väg till Rom. Inte ett träningssätt som passar alla. Det finns många. Idag ska jag få förmånen att träffa flera unghundar med förare på jobbet. Det ser jag fram emot.
En äldre hund har man lärt känna ordentligt. Man växer ihop med tiden. Där tycker jag att jag är med mina två äldsta som nu är sju och ett halvt och sex år. Men man slutar aldrig bekymra sig helt hur väl man än känner dem. Och nu vet jag inte riktigt. Den bruna spanieln är inte helt sig lik tycker jag. Han är jobbar mer än gärna och jagar starkt och bra. Lite i överkant nästan. Men han känns inte helt tillfreds. Han är som ett plåster på mig om kvällarna och har enormt närhetsbehov. Mysigt men på gränsen till osunt. Än har jag inte riktigt lyckts lista ut vad det handlar om och det bekymrar mig en såklart. Den gula labradoren har den senaste tiden överraskat mig med att börja fatta egna beslut på långa linjer. Han siktar rätt, tar linjen starkt och kan sedan på väg mot målet plötsligt ändra sig och vika av mot en annan punkt. Vad det är är för påhitt vet jag inte heller, han har tidigare känts riktigt stabil på långa linjer. Hans starkaste sida faktiskt. Nu har vi något annat. Ett stor vilja, starkt skick och egen beslutsamhet. Han är väl som sin matte tänker jag, en sådan som vill bestämma själv. Det blir till att repetera och rätta till. Men det får dessvärre vänta för nu har den gule ont i sina ben igen och behöver vila. Alltid något som bekymrar en som sagt.
