Vilse både i huvudet och i skogen..

Ibland är åtta hundar åtta hundar för mycket. Då kan man behöva en liten paus och hämta andan och humöret igen. Fast idag var det egentligen bara två hundar som var för mycket. Söta fröken Vi som rullade sig en vildsvinskit när jag varken hade lust eller motivation att duscha henne. Men jag stod inte ut med stanken så det fick bli dusch med schampo i alla fall. Den andra hunden som var för mycket var Lord Larsson. Han kom bort i skogen. Han gör så ibland den knasiga äldre lågmälda lorden. Går före oss och väljer fel stig i någon korsning. Fast nu var det längesedan det hände så jag hade lite grann glömt bort det. Går vi på nya stigar i skogen vet jag att jag behöver ha lite extra koll på honom eftersom han är förhållandevis disträ och ofta går i sina egna tankar, och dofter. Där vi känner markerna och han vet stigarna stannar han i varje korsning för att se vilken riktning jag pekar ut, men på nya marker lägger han tydligen över ansvaret på mig. Och det glömde jag idag så plötsligt stod vi där mitt i skogen, jag och fyra retrievrar istället för fem. Vi visslade och ropade och visslade igen men ingen lord Larsson. Larsson har en till egenhet när han väljer fel väg och kommer bort. Han blir stressad och är den första hunden jag känner som inte förstår att köra nosen i backen och spåra. Han blockerar sig istället, får panik och far runt som en yr höna alternativt blir helt passiv och står rätt upp och ner med svansen mellan benen och gör absolut ingenting. Så oftast när han kommer bort så är han inte långt bort alls. Det går bara inte att finna honom och han hittar absolut inte oss. Det är märkligt hur 35 kg nästan vit labrador bara kan försvinna i en grön skog. Medan minuterna tickar passerar jag ett helt känsloregister, från att vara smått irriterad till att bli jättearg och sedan fruktansvärt orolig. För vad gör jag om jag inte hittar honom? Jag ser framför mig hur den stackars skräckslagna nästan vita labradoren ligger under en gran och skakar i mörkret på natten när rävarna ylar. Hjälplös och sårbar. Och jag måste ringa slottsherren och säga att jag slarvat bort lord Larsson. Hemska tanke. Efter att jag och de övriga fyra följt stigarna åt alla håll i korsningen och ropat, visslat och lyssnat dyker han plötsligt upp där på stigen alldeles tokigt överlycklig med glatt viftande svans. Vi andra blir lika glada vi med, ilskan är som bortblåst, vi klappar om vår återfunna flockmedlem och ger honom en frolic, förmanar lite och så vandrar vi vidare. Återförenade och lyckliga.

Även om åtta hundar är för många ibland vill jag inte vara av med en enda av dem.

På fikarasten idag kom penslarna fram och det blev en strävhårstax på en Höganäs mugg. ” Kommer kallad men ej strax, ty född till slav är ingen tax”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen