You’re the day that’s just begun

En fin dag avrundas och jag sänder en tanke av tacksamhet över mitt jobb, min vardag och för det livet ger mig. Och över min begåvade unghund. Jag har så lite att klaga på, ingenting alls egentligen och jag är medveten om att det absolut inte är en självklarhet att få ha det så. En annan dag ser det kanske annorlunda ut men nu är det bra och jag är tacksam för det. Djupt och innerligt. 

Det vare en fin dag igår med förövrigt, med kursstart för en ny grupp i avancerad dirigering. Det låter något det, och det var det med. En riktigt fin grupp där jag hoppas och tror att alla ska få plats och möjlighet att vara precis den de är. Med de styrkor och svagheter man har både vad gäller både hundar och förare, ödmjukhet och omtänksamhet. Vi fick en fin eftermiddag med utmanade övningar och kvällen avslutades sedan med en spontanträning för några vänner och unghundar. Sådana möjligheter finns det chans att ta vara på nu när ljuset är med oss ända till sju på kvällen. Guldläge. Och ännu bättre blir det på den fronten när vi ställer om till sommartid nästa veckoslut.

På veckans träningar och kurser har många ämnen stötts och blötts. De flesta inom ämnet hund av förklarliga skäl men en och annan diskussion kring coronavirusets spridning var också oundviklig. Det berör ju trots allt oss alla på ett eller annat sätt. Vi har också, precis som vi brukar, pratat om vinden, vinden och vindens betydelse för ett bra resultat i framför allt dirigeringsarbetet och förtroendet mellan hund och förare. Svåra dirigeringar har lösts med gott resultat och i eftertankens kranka blekhet har övningarna tätt sig ganska enkla när vi väl tuggat igenom dem. Med facit i hand blir allt så mycket lättare och mer överskådligt. Annat har stötts och blötts med. Ibland har jag något som liknar svaret på frågorna och ibland inte alls. Snart femtio år fyllda med väldigt många år tillsammans med ett stort antal hundar borde jag väl rimligen sitta inne med svaren. Men icke. Kanske kommer jag svaren lite närmare för varje hund och för varje år av mognad men faktum kvarstår, klok lär jag inte bli före jag närmare mig hundra år och varje ny hund är en ny individ med just sin unika personlighet. Just dig har jag inte mött förut tänker jag varje gång jag får en ny hunds blick riktad mot mig medan jag söker en glimt i blicken och någonstans att inleda relationen. Just dig har jag ingen erfarenhet av och inget facit för…

Ännu ett framtidshopp. Vad vore väl en vår utan en valp? Möt Melody, Lakrits systerdotter som vi deläger med Tina.

Under tidig kväll idag tog slottsherren och jag våra svarta hundar, tre till antalet, på en sväng i markerna för att titta på upplägget för morgondagens träningsgrupp och träna de egna hundar lite. Den svarta unghunden imponerade på oss igen. Vad månde bliva av detta? Det lyser en stjärna av framtidshopp i hennes panna, som hos många unga hundar, och jag är så glad över att få vara delaktigt på den resan. Inte bara delaktigt kanske utan dessutom ansvarig, och den delen känns möjligen lite mer komplicerad. Inte en börda men väl en möjlighet som jag vill hantera rätt och riktigt. Som en ny oskriven dag ligger framför mig finns den unga hunden med allt sitt oskrivna och ännu oförstörda framför mina fötter. En förmån att glädjas över. Men blir det inget mer av oss så blir det inte det och jag ska påminna mig om att inte lasta varken henne eller mig för det i fall det skulle inträffa. Livet är i många avseende oförutsägbart, så även hundträningen. Vi ska jobba vidare nu, hon och jag, framför allt med vår relation och tilliten. Tilliten mellan hund och förare är nog den största nyckeln till framgång. På alla plan.

”Hard work puts you where luck can find you”-  läste jag någonstans häromdagen. Delvis sant förmodligen men jag skulle vilja justera det till ”Faith puts you where luck can find you” när det gäller samspelet men våra hundar. För det tror jag mer att det handlar om.