Det är ingen ide att gråta över spilld mjölk
Det är inte ofta det händer men nu gjorde det det. Med en enda felaktigt knapptryck lyckades jag radera hela texten jag skrivit i blogginlägget. Snopet och förargligt. Fruktansvärt retsamt faktiskt. Det blir till att börja om. Värre saker har väl skett så det är inte mycket att orda om egentligen men det skaver och stör för jag tyckte jag fått till en så bra inledning på texten och nu minns jag inte riktigt hur den var. En annan dag tänker jag. En annan dag kommer kanske minnet tillbaka och jag kan formulera texten igen. Men inte nu för nu är jag mest sur över det ogjorda arbetet.
Förutom det felaktigt knapptrycket så har dagen varit fin. Snålblåst och duggregn men rätt milt. Ett tran-par på fältet och tre gräsandspar i krondiket på morgonens första tidiga runda. Fåglarna gjorde morgonen värd ett dopp tyckte Rota som hoppade i och kuskade runt i krondiket på jakt efter andvittring. De övriga hundarna verkade förståndigare och höll sig kvar på det torra. Men smutsiga blev de. Åkerkantens blöta lera smetade in sig i både dem och mina stövlar. Men jag kan ta det. Jag gillar den tidiga våren och har överseende med leran. Det är fint när våren kommer långsamt så man får värka in den men nu skulle det allt sitta fint med lite fler plusgrader. Den tidiga kvällen var vädret mer likt ett klassiskt höstrusk än en mild vårkväll. Det verkade inte störa hundarna på kvällens kurstillfälle överhuvudtaget som tur var. De jobbade på bra med markeringsuppgifterna som var tema för kvällen i både väder och vind. I den friska blåsten blev markeringarna både varierade och utmanande och ett par meter hit eller dit visade sig bli ganska avgörande.
Den svarta unghunden tränades tillsammans med sin morfar idag. Vi byggde vidare på högerskicken. Lugnt och metodiskt. Den svarta går från klarhet till klarhet. En linje för att tömma ett område blev det med innan morfarn skickades till samma område för att sedan vinklas åt höger. Där är inte den svarta i träningen än, av förklarliga skäl, men så småningom så. Det är galet kul och känns väldigt fint att kunna träna dem ihop. Något som låter sig göras först nu då unghunden vuxit till sig en del.
Sedan tränade jag fröken Vi. Bruna Mer fick följa med som förkläde. Vi och jag drillade linjer, stoppsignal och några dirigeringstecken. När vi väl kommit överens om att det gick alldeles utmärkt att springa flera gånger till samma plats flöt träningen på fint. Hon är duktig guldhunden. Mer tittade på och fick hämta en ”tröstboll” mot slutet, mer blev det inte för hans del då han var halt och stel när vi gick upp i morse. Bekymmersamt.
Det är det lilla som gör det brukar man säga, och att det är i detaljerna det sitter. Jag är beredd att hålla med. Små skiftningar ger stora förändringar. Både i form av vinden, vårt kroppsspråk och vårt humör när det kommer till hundträning. Det är inte särskilt komplicerat att träna hund när man är på topp och har metrarna på sin sida men när det blir stolpe ut gång efter annan kan man hålla sig för gapskratt och fundera över om man på allvar är lämpad för uppgiften. Fast motgångar härdar och banar väg för framgång heter det. Just det kanske man inte blir så upplyft av att höra när det mesta känns ouppnåeligt men eventuellt innehåller talesättet en hel del sanning. Om man dessutom lägger till det som forskningen kommit fram till, att vi blir starkare för varje motgång vi går igenom är det väl förmodligen rena vinsten när något går en emot. Återstår väl bara att rida ut stormen då. Ta sig förbi varje hinder och komma över på andra sidan med nyvunnen mental styrka och en rejäl dos jävlar anamma. Det ska jag påminna mig om nästa gång pocketcockern och jag trasslar in oss i varandra och stöter på patrull i träningen. Fast idag var det ingen sådan dag. Idag var den lilla bruna i sitt esse och jag på gott humör och träningspasset gick så bra att det var värt en guldstjärna. Och jag tror faktiskt jag blir mentalt starkare och kan ta motgångar bättre för varje guldstjärna jag lyckas åstadkomma tillsammans med hundarna med. Så det så.
