Dagar med flocken
När vi är nästan hemma från morgonpromenaden sätter leken igång igen. Vi och Min jagar varandra över fälten, genskjuter och attackerar. Det är lagom att koppla av med lek när markerna är patrullerade och fienden under kontroll. Om det nu existerar några fiender för dem. Det gör det förmodligen inte men väl besökare i alla fall. Sådana som gått igenom marken och lämnat visitkort här och var sedan vi patrullerade området sist. Jag tittar på tikarna där de far fram, Lakrits och den gule hunden kikar med men verkar måttligt roade av deras lek. Lyra är inte med så ingen agerar polis och avbryter leken och de två tikarna kan leka ostört. Själv låter jag dem hållas. Uppskattat tror jag. De leker bra de där två, de ligger i samma viktklass och är lika ruffiga i sitt sätt. Hårda tacklingar, lejonmorr och tjuvnyp avlöser varandra. Tills de plötsligt tröttnar och går över till att studera doftfläckar och gräsrötter stället.
Det är intressant att dela dagarna med en flock hundar. Nyfiket följer jag dem, ser och funderar över hur de interagerar med varandra, vem som har vilken uppgift och roll och hur de läser av små, för mig nästan osynliga signaler, hos varandra. Roligt att träna dem är det med. Att lära känna varje individ och hitta de bästa förutsättningarna för var och en av dem i träningen. Någon av dem har lätt för vissa delar av träningen och svårare för någon annan, någon annan är tvärtom och ytterligare någon tycks vara synnerligen komplett. Jag kryssar fram mellan deras egenheter och egenskaper, drar i från och lägger till. Försöker finna varje individ. Ofta blir det rätt, ibland blir det fel. Facit har jag inte förrän efteråt. Någon behöver ”paketeras” ihop och en annan lösgöras. Detaljer finslipas. Ett projektarbete som aldrig tar slut. Som tur är tänker jag för den delen av ”hundlivet” är det absolut roligaste jag vet.
Jag snubblade över artikel av Lars Fält härom sist om flockliv och ledarskap. Om man vill kalla det så. Här är en del ur den:
”Det är skillnad på att använda hot för att försvara sin position i en etablerad grupp – som vi ibland gör med kommandon som “Nej!”, “Stanna!” osv när hunden har fattat ett annat beslut än vi, och att använda aggression för att skaffa sig en position. Om man vill bli flockledare måste man istället visa andra att man är kompetent, trygg och ganska självsäker. Aggressiva hundägare är ofta i stället rädda. Rädda för att misslyckas i tävlingar eller när folk tittar på när man tränar, i vardagslivet när man möter andra hundar eller människor osv. En vanlig anledning till att hundägare visar aggression är att hunden inte gör det de vill, ofta beroende på att hunden inte förstått. Då blir hundägaren frustrerad och arg och aggressionen riktas mot hunden. Den här aggressionen har ingenting med inlärning eller ledarskap att göra utan är enbart ett utslag för hundägarens frustration.
Barn har en smartare lösning på problemet. De skriker rakt ut eller slänger sig på marken (golvet) i ett s k tantrumanfall. Jag skulle vilja se fler hundägare lämna hunden, gå ut i skogen och vråla ut sig sin frustration och sedan komma tillbaka till hunden och fundera på hur de ska få hunden att förstå.
Vi har tillräckligt länge betonat ledarens privilegier i gruppen. Det är dags att fokusera även på flockmedlemmarnas krav på ledaren, annars kommer vi aldrig att förstå hur flocklivet fungerar, och hundarna blir hela tiden lidande.” – Lars Fält
