Ett näst intill hopplöst fall

Jag är förmodligen gammalmodig och förlegad men jag undrar om jag inte tycker vissa saker var bättre förr. När det gäller telefonerna till exempel. Mer än vad jag förstod då så uppskattade jag att sitta fast i en sladd. Att göra en sak i taget. Då gick det inte att prata samtidigt som man arbetade, eller promenerade eller körde bil. Vackert hänvisad till rummet där telefonen stod kunde man i bästa fall slå sig ner på en stol medan man pratade. Om sladden räckte.

Så var det då. Begreppet multitasking var nog inte riktigt uppfunnet då och framför allt inte utprövat. Nu har det däremot testats ett tag. En del verkar klara det bra och bli extra effektiva. Jag är dessvärre inte en av dem. Jag är mer personlighetstypen som har svårt att tugga tuggummi och prata samtidigt. Det slår igenom i hundträningen med. Därför ser jag till att ha så få kommando och signaler som möjligt. Jag gör det så enkelt jag tycker jag kan för att risken att jag ska göra fel ska bli så liten som möjligt. Jag vill inte förvirra mina hundar mer än nödvändigt. Därför är jag fortfarande en av dem som har samma kommando till både höger och vänster sidotecken. Förlegat och kanske gammalmodigt det med men ska jag få det att fungera i skarpt läge när nerverna sätter in och få hundarna att förstå vad jag vill så är det i särklass bästa sättet att göra det på. För mig. Jag hyser stor respekt och är mäkta imponerad av förare som som är strukturerade nog att att hålla isär ett stor antal kommandon och tecken och är skärpta nog att få till rätt ord till rätt tecken. Även när nervositeten gör sig påmind. Heder åt dem. Tyvärr besitter jag inte samma kapacitet och även om jag tränar mycket på det vet jag att kapacitet inte räcker fullt ut. Så man får väl välja sina strider tänker jag, acceptera sina brister och se till att göra det man är bra på riktigt bra istället. Det går att kompensera sämre sidor genom att stärka de bättre, så det är väl så jag får fortsätta jobba. Att det går att lära hundar många olika verbala kommandon tvivlar jag inte det minsta på, de är makalöst läraktiga om bara vi gör rätt. Med den svarta unghunden hade jag dock tänkt mig att göra annorlunda. För första gången skulle jag ha olika kommandon för sidotecken och kära det från början. Men jag har resignerat, det blir samma kommando den här gången med. Jag har alldeles tillräckligt svårt med att säga rätt namn till rätt hund. Det räcker där. För mig.