Något annorlunda
Det är en tvekande vinter vi har. Några minusgrader och frost halva dygnet och sedan milt och tö den andra halvan. Jag undrar vilken halva som vinner och om kylan ska slå till på riktigt. Med förra årets sena vinter, snö och obefintliga vår är jag nu lite rädd för en upprepning. Fast igår funderade jag inte så mycket över det, då njöt jag istället av solen, de generösa plusgraderna och det vårliknande vädret på strandpromenaden i Varberg. Från torsdag till fredag gjorde jag något annorlunda, ovanligt och avkopplande. Döttrarna och jag spenderade ett dygn på Varbergs kusthotell. Som en summering av 2018 och en kickoff för 2019. Vi tassade viskande runt i flipflop tofflor och badrock, för det är något med atmosfären där som gör att man direkt viskar och smyger fram. Historiens vingslag gör sig påminda med och man kan höra ekot av hundra års steg i trapporna. Flipflop är dock inte min melodi och ett hysteriskt fnissanfall blev det när vi skulle ta oss ner för den gamla stentrappan och ”klackarna” slog i trappstegen. Att knipa med tårna var tydligen lösningen på det men det krävdes några hasningar i hotellgångarna för att öva upp den tekniken. Jag unnade mina fötter en spabehandling med fyrtio minuters fotvård med. Jag tänkte att jag kunde kosta på dem det. Mina fötter som bär mig fram hela dagarna, som kämpar med förhårdnader och skavanker i inte alltid i helt fotriktiga skor i risig skog och ojämn terräng. En väl värd investering skulle jag tro. Nu är fötterna lena som barnrumpor och jag har bestämt mig för att fortsätta kosta på dem lite proffsvård och mjukgörande oljor emellanåt. Vi promenerade vid havet också, en fantastisk upplevelse i sig. Bara att vistas vid havet i blåsten är välgörande. Någon sa att den kraftiga vinden blåser rent själen från oro och bekymmer. Det kan säkert vara så. Skönt, kraftfullt och vackert är det hur som helst när vågorna piskar mot klipporna på stranden och oändligheten gör sig påmind mot horisonten. Jag konstaterar att jag inte behöver någon Thailandsresa , inte heller en vecka i Mallorca eller liknande, men jag behöver ett par dagar vid havet med jämna mellanrum.
Fylld av kraft och nya insikter landade jag hemma igen igår kväll. Trots allt är borta bra men hemma bäst. Särskilt när slottsherren och flocken finns hemma. Några av de nya insikterna ska praktiseras direkt. Bättre omsorg av mina fötter och nya spotlights med solstrålar i något av taken, och så ska jag boka en konferens till mig och mina medarbetare vid havet lite längre fram. Jag läste förresten en artikel om en företagsledare som lade alla företagets personalmöten, konferenser och kundmöten ute i naturen. Antingen på en klippa i havsbandet eller vid en lägereld i skogen. Fritt från störningar och internetuppkopplingar. Han menade att de djupaste samtalen och bästa satsningarna kom till på de mötena. Jag tror han har rätt.
När jag kom hem efter ett dygns frånvaro tyckte jag att valpen Flow hade växt flera centimeter och att hon mognat med minst ett halvår. Plötsligt känns hon hanterbar och förståndig. Vad hände? Var jag kanske blind innan jag åkte och inte mottaglig för hennes förändring? Man saknar inte kon förrän båset är tomt eller något i den stilen. Kanske behövde jag bara lite distans för att se valpen med lite nya ögon. Ingen drastisk förändring lär ju ha skett på tjugofyra timmar. Nu är jag glad över att den tidigaste valptiden är förbi och att jag nu, troligen, har en formbar unghund att hantera. Eventuellt går jag händelserna i förväg men vi får se. Valpmonstret kanske slår till imorgon igen. Idag gick vi en runda nere i mossen innan dagens träningsgrupp skulle komma. Flow och jag alltså. Mossen är favoritstället för unghundsträning. Den är knöligt och gropig och lite kämpig. Mossen bygger både muskler, balans och följsamhet. Jag går och Flow följer, fort och något forcerande. Det gäller oss båda. Jag följer inga stigar och har inga mål med någon särskild runda under promenaden. Förutom hem på sluttampen då. Jag går kors och tvärs, vänder och vrider, Flow får hålla koncentrationen och lära sig att ta sig fram i olika terränger. Vilket hon gör mer än gärna. Jag vet inte riktigt vart det leder men jag tänker att det är en bra förberedelse för kommande fältsöksträningar. Och så har vi ju kul under tiden inte att förglömma.
Nu ska vi snart äta lite god mat och jag ska se om svt kan trolla fram något trevligt att titta på lite senare ikväll. Om inte så får vi väl plocka fram någon trevlig spanielträningsfilm eller lyssna på bra musik eller så. Eller läsa en bok. Jag måste faktiskt tipsa om en bok känner jag Malin Persson Giolitos ”Störst av allt”, den är helt klart läsvärd och väcker en del eftertanke. Bra böcker, liksom bra musik kan man aldrig får nog av. Och behöver inte heller för utbudet är i det närmaste obegränsat.
