The more you put in, the more you get out
Grönt är skönt och nyutslagen hägg doftar alldeles ljuvligt, det är jag den första att skriva under på. Den riktiga vårvärmen saknas fortfarande men jag vet inte om jag vågar önska den mer efter att jag blev påmind om att knott och mygg kommer med på köpet. Tiden på våren innan de stickande insekterna har vaknat till ordentligt är nästan den allra bästa om jag tänker efter.
På morgonen tar jag retrievrarna med till dammen för motionssim och träning. Unghunden får pröva en ny igång och gör det bekymmersfritt. Dessutom simmar hon nu i hög fart utan plask med framtassarna. Målinriktat, och det gillar jag så klart. Sedan slänger jag ut fyra dummy väl medveten om att det blåser och driver en del även på den lilla dammen, går runt till andra kortsidan och skickar på långa linjer. Den gule har bra känsla från förra säsongens vattenträning och det har gått fort att uppdatera honom om vad som gäller. Hans simmar starkt hela sträckan alldeles intill strandlinjen. Resten av retrievrarna sitter under tiden uppradade på kö och väntar på sina simpass. I tur och ordning får sedan Lakrits och Vi simmar linjer medan unghunden får en ny markering i linjens riktning och en ny igång. Till sist får den gule simma den långa sträckan en gång till, hela vägen bort till änden av dammen eftersom den sista dummyn vid det här laget hunnit driva rejält. Långt där borta slår jag på en söksignal och han får lösa resten av jobbet själv då jag inte har någon större koll på vart dummyn egentligen har drivit. Han gör just det jag önskar, det jag behöver en hund till, han låter sig föras dit jag vill ha honom (där jag såg dummyn sist) och tar sedan över jobbet när jag gett honom signal för det och letar självständigt och länge för att finna apporten. Då kan man inte vara annat nöjd tycker jag. Fröken Vi gör också en snygg linje, vattenvägen hela vägen medan Lakrits försöker fuska och välja land halva sträckan. Med ålderns rätt tänker han nog men jag köper det inte riktigt, inte än, några år till får han allt bli innan han kan tillåtas sådana undantag. Unghunden lyckas ta en annan väg upp land på hemvägen än den jag tänkte mig, det ingick inte riktigt i min plan men ingen skada är skedd. Hon är ung än och vi hinner rita om kartan många gånger om för hennes del. Hennes vattenigångar är jag väldigt glad över, och den frimodigheten och simteknik hon visar i vatten redan efter några få träningspass.
Kön till morgonens motionspass
Med cockrarna blir det promenad och planering för dagens kurser och sedan tog jobbet vid. Trött efter en heldag utomhus kom jag sedan in fram emot kvällen och möttes av slottsherren som frågande om jag ville med ut och träna ett pass. I ärlighetens namn var jag inte riktigt sugen efter arbetsdagen men vem säger egentligen nej till ett sådant erbjudande? Det blev till att kliva i stövlarna igen och släppa ute den gule och den bruna hunden som såklart blev överlyckliga. Det blev jag med när jag väl kom igång för träningspasset blev riktigt fin och givande för oss alla. Jag ser också hur den gule hunden blir allt starkare i träningen igen samtidigt som jag ser att hans muskler börjar komma tillbaka ordentligt. Ett tydligt steg i rätt riktning.
Ibland är det jobbigt att ha en hel flock med hundar och många att träna och ta hand om, särskilt på vintern när dagsljuset inte vill räcka till. Men det tar vi igen sommartid. Sedan kvarstår faktiskt det faktum att något av det roligaste jag vet är att träna hundar så det är inte direkt någon belastning eller uppoffring. Att kunna göra som jag gör nu och ta med alla fyra retrievrarna eller de tre cockrarna, på gemensamma träningspass och anpassa upplägget för var och en av dem är rent av skitkul och att träna tillsammans med slottsherren är ännu roligare.
Det växer! Kanske får vi en liten skörd i år?
Under dagen skickar en vän en länk till en jubileumsartikel jaktprovsdomaren och retrievergurun Lasse Johnsson skrivit på facebook. Jag läser och begrundar. Lasse skaffade sin första labrador samma år som jag föddes så med andra ord är det några år sedan. Han har alltså en hel del erfarenhet i bagaget. Efter den första hunden var han fast, även om den första labradoren nog inte var den allra enklaste att jobba med. Hundar och fågeljakt kom att bli hans livsstil. Mycket har han uträttat för klubbar och föreningar och andra hund och jaktintresserade och generöst har han delat med sig av kunskap och erfarenheter. I texten tar Lasse upp lite om jaktprov med, hur de förändrats både i England och Sverige och jag tycker det är viktiga delar han nämner, väl värda att fundera över. Bland annat skriver Lasse så här:
”För mig har alltid jakten stått i centrum och det som sker på proven får inte stå i något motsats förhållande till det vi kräver av våra hundar under jakt eller ensidigt bara belysa delar av det vi vill få ut av våra retriever. Jaktproven får inte vara ett självändamål, utan måste enligt min mening alltid harmoniera med vad som är av vikt vid jakt ”
Ytterst tänkvärt och jag kan bara hålla med. Amen på det.
