Beginners mind

Ibland behöver jag påminna mig själv om hur det var när jag hade min allra första hund. Eller när jag hade min första retriever och började träna henne. Då när allt var nytt och jag egentligen inte visst något alls om retrieverträning. Jag behöver göra det för att inte glömma hur det var att vara ny och oerfaren inom något. Och ohejdat nyfiken. För sådär sju år sedan fick jag en påminnelse igen. Det var när jag skaffade Mer, min första spaniel, med mål att jaga och gå på prov. Med en nybörjares öppna sinne sög jag åt mig allt och plötsligt mindes jag känslan av pröva något nytt helt i avsaknad av krav och förväntan.  Det kan ha varit något av det bästa jag gjort i mitt hundliv. 

Jag önskade mig lite av den känslan när jag gick ut med pocketcockern idag. Den nyfikna, kravlösa och oförställda. Jag såg fram emot en stunds egentid tillsammans med den lilla och hon verkade uppriktigt överlycklig över att få gå med mig ut. Det började bra men sedan blev det just inte mer. Jag hade tänkt ett apporteringspass med några basicövningar i ekdungen men pocketcockern ville annorlunda. En boll i inledningen hämtade hon bra även om jag misstänkte att det myckna springandet berodde på att det fanns annat hon hellre vill ägna sig åt än att hämta bollar. Bollen och cockern kom i alla fall in och bollen lämnades i hand med cockern sittande på rumpan. Värt en applåd faktiskt. Men sedan var det över. Följande apporteringsövning lämnade väldigt mycket i övrigt att önska. Något doftade ljuvligt i slänten längre bort och både pocketcockerns blick och näsa fladdrade betänkligt. I sammanhanget sjönk värdet på apporten så långt att den inte var värd att hämtas alls. Enligt cockern. Med diverse uppmaningar och stränga ord försökte jag få henne med på mina tankar men jag fick se mig besegrad och plocka upp apporten själv. Med apporten i ryggfickan och cockern under armen gick vi en bit bort och gjorde en ny övning. Den här gången passade det, det doftade väl inte lika ljuvligt där förmodar jag, och dummyn hämtades och lämnades av i hög fart.

Det är riktigt längesedan vi hade ett sådant här bakslag och jag vill gärna ha något att skylla på men jag finner inget lämpligt. Kanske är det bara så det ska vara ibland, för att jag ska minnas hur det är när man inte riktigt får det att fungera och för att jag ska fortsätta vara ödmjuk inför hundars olikheter och det faktum att de är just hundar. 

På tal om att pröva något nytt funderar jag just nu på om jag ska gå en kurs i fridykning och medveten andning, det skulle verkligen vara att gå utanför boxen för mig och när jag tittade efter eventuella kurser inom området hittade jag krönika i Göteborgsposten av Anneli Pompe där hon skriver följande:

”Inom zenbuddhismen kallar man en utvecklad variant för  ”beginners mind” – att göra något som om man gör det för allra första gången. Tänk vad spännande! Med den inställningen upplever man världen omkring sig på ett helt nytt sätt, som tio tusen små äventyr. Med känslan av att vara nybörjare ser du något du inte sett förut och tar bort förväntningar och fördomar. Du blir mer engagerad, mer nyfiken och tänker nya tankar. Prova att närma dig en aktivitet eller person som om det vore första gången, då gör du det utan några tankar på ”hur det brukar vara” eller ”borde vara”. Nybörjarsinnet kan hjälpa dig att vara mer öppen, flexibel och närvarande. Det kommer också att hjälpa dig att lära dig bättre eftersom forskning visar att vi lär oss och minns bättre när vi är nyfikna. Så ta nästa andetag (och helst resten också) genom näsan, låt utandningen bli riktigt lång och andas ut all luft innan du andas in, från djupet av dina lungor. Prova vanliga och gamla saker som om de var för första gången och du kommer aldrig mer ha tråkigt!”