You never know

Sensommarkväll på altanen. kanske en av de allra sista för den här sommaren. Jag har accepterat det nu. Jag njuter och låter blicken svepa över fälten och ser när skuggorna drar in från trädgränsen. Solen är på väg ner. Det syns inte så mycket av vattnet från tisdagens översvämning nu men jag undrar hur det kommer att bli med vetet som stod med vatten över axen på fältet. Ska man vara lantbrukare behöver men helt klart ha en stabil metanlitet tänker jag och undrar hur man hanterar oron och ovissheten med väder, skördar och ekonomi när stora delar av ens inkomst står dränkt i översvämning. Fast det är väl så med många yrken förstås, att de innebär ett visst mått av oro. 

Vi tar bilen en sväng i den vackra eftermiddagssolen, åker på slingrande grusvägar nästan hemma och finner återigen en landsbygd vi inte sett tidigare. Ett litet samhälle med tydlig bullerbykänsla och en söt liten stenkyrka dyker upp och vi förvånas över varför vi aldrig rest den vägen förut. Så åker vi och tittar på en gård, själva målet med bilturen. En vacker välskött gård med extra allt som slottsherren redan tjuvkikat på är till salu. Läget är fint, byggnaderna är perfekta men jag letar såklart fort upp några minus för att övertyga mig om att gården har tydliga baksidor med och inte är något för oss. Att den ligger ute till salu för sex mille är en av dem. Men vackert är det och att drömma kostar inte en spänn. Vi kikar på markerna i eftermiddagssolen, planerar i vilken byggnaden butiken ska ligga, var fasanhägnet ska vara och om dammen passar för b-prov. Sedan rullar vi hemåt igen glada över att ha ett alldeles eget slott av betydligt enklare karaktär men som av just den anledningen också ger större möjligheter. Och nej, vi har faktiskt inga tankar alls på att flytta men vi gillar att drömma lite.

Vi laddar för premiären nu, säsongens första dag på andjakt. Vi ser fram emot det såklart. Är förväntansfulla och väntar. Men längtat har jag ärligt talat inte gjort. Av den enkla anledning att jag inte hunnit med och att jag vill ta vara på så mycket sommar som möjligt innan den tjugoförsta augusti. Kanske också lite för att detta blir den första jaktsäsongen på flera år då jag inte kommer att ha min gula trotjänare vid sidan. Det känns tungt såklart. Men ur ledsamheter kan också komma något bra och jag tänker att det ska bli så, nu tillsammans med goldenfröken på jakterna. Det blir aldrig som förut men det blir något annat som kan bli fint det med. Jag tror vi har jobbat ihop oss tillräckligt bra nu även om fräken Vi fortfarande har en stark dragning till slottsherren när han kommer för nära inpå. Men hon har förstått att det lönar sig att hänga med mig också, att det vankas apporteringsjobb om hon bara hänger på. På söndag blir jobbat i form av varmvilt och det är nog få saker som slår det för fröken Vi. Kanske inte en enda faktiskt. Slottsherren förbereder nu, installerar de nya hörselkåporna och packar ”bra att ha” saker i bilen. Vi ska inte iväg förrän på söndag men för en gångs skull tänkte vi vara i god tid med förberedelserna. På måndag är semestern slut och vardagen börjar igen. Då blir det tillbaka in i fållan och verkligheten. Inte mig emot. Ledighet i alla ära men vardag och tydliga rutiner passar mig bäst. 

I natt klockan nolltvånollnoll rullade röntgensvaren från skks in på mailen. Jag var inte vaken då men väl klockan fem och då kollade jag mailen på mobilen så snart jag slagit upp ögonen. Med viss svårighet kunde jag klicka mig fram och läsa resultaten för ögon var disiga i det nyvakna tillståndet. Det var som väntat, jag fick anledning att både jubla och känna stor besvikelse samtidigt. Så där om livet ofta är. Det kom inte som en överraskning för vi såg redan på röntgenbilderna i tisdags att allt inte var okej. Med andra ord kunde jag inte luta mig tillbaka och skriva så där trevligt som många gör att ”det såg bra ut, riktigt fint, nu hoppas vi bara att skk tycker samma sak”, som många gör. Det var ingen katastrof det här heller men det blev sådär som jag skrev innan, drömmar som gick i kras och behöver omvärderas. Det blir till att gilla läget och kavla upp ärmarna och komma igen. Det har jag en viss vana vid när det gäller det här så det kommer såklart att gå alldeles utmärkt nu med. Men det roliga först. Den svarta unghunden visade sig ha friska leder både bak och fram. Jippiee!! Det mindre roliga, den andra svarta unghunden, sockersöta och duktiga Shiv visade sig ha dubbla C höfter. Inget som kommer att påverka henne alls men avelsplanerna går i stöpet med c höfterna såklart. Och så till det minst roliga, min lilla nio kilos pocketcocker visade sig ha en riktigt dålig höftled där det redan finns en liten pålagring och en snedbelastning så en framtid som hårt arbetande jakthund är inte att rekommendera. Men vad är väl egentligen en bal på slottet….om inte alldeles, alldeles underbar.