Inte många knop gjorda
Det hör väl hösten till tänker jag. Med lite sjukstuga. Virusen frodas i höstrusket och skaderisken vad gäller hundarna är som störst under hösten när de jobbar som mest. Just nu är fyra av oss krassliga och den här torsdagen ägnas helt åt soffläge och vila. Själv har jag dragit på mig en förkylning retligt nog. Men jag ska inte klaga. Jag har inte varit förkyld på ett par år och en förkylning är trots allt just bara en förkylning. Snart ska jag ha samlat ihop armar och ben, huvud och snorpapper och tagit mig ur soffan igen. Allt har sin tid och jag får ge mig tåls. Hundarna oroar lite mer. Diffusa skador och onda kroppar är svårare att hantera än förkylningar och synliga sår. Det är tur det finns skickliga veterinärer som vet var de ska leta och kan tyda de små signalerna jag inte riktigt lyckas finna. Till dem sätter jag mitt hopp.
Mellan nysningarna finslipar jag lite på vårens kursschema. Försöker hålla huvudet koncentrerat och rodda rätt bland alla datum och tider. Det är inte helt lätt, datumen hoppar runt lite väl mycket och det finns väldigt många veckodagar att hålla reda på under en hel vår så jag lär nog behöva rätta både en och två gånger till innan allt stämmer och det blir dags att öppna upp anmälan. Det är roligt att planera tycker jag. Utvärdera, fundera och analysera. Lägga till och dra ifrån allt eftersom lärdomarna rullar in som de gör med tiden och erfarenheten som följer den. Att utvärdera och fundera är ett stående inslag i mim vardag både när det gäller arbete och träningen av hundarna. Däremot försöker jag hålla mig borta från att analysera för mycket. Det är lätt att det går ”på djupet” när man analyserar och det gör sällan gott. Inte för mig och särskilt inte i hundträningen. Där behöver sikten framåt vara fri och öppen, helst utan påverkan av det som skett tidigare. Hur ofta är det inte som jag drar åt knuten hårdare runt ett problem än löser upp den eftersom jag är mentalt är kvar mer i det som förflutna än det som ligger framför? Mitt fokus behöver odelat ligga på målet. Slutet på den långa linjen, sista apporten i söket eller vad det nu må vara och inte störas ut av att jag mentalt delar av mitt fokus mellan tidigare bekymmer och målet. Det finns inget utrymmen ens för en enda negativ tanke, som att hunden kommer att stanna på väg ut på linjen eller krokna efter fjärde apporten i söket. Även om jag vet att det hänt förut. Det är framåt och lyckande hela vägen som gäller i min inställning om jag ska få hunden över hinder och svårigheter. Inget annat. Så lätt är det ändå att hamna i det analyserande facket. Fortsätta i väl intrampade fotspår och tankegångar, dyka djupt i problematiken och låta bekymren få orimliga proportioner. Det måste få ett slut känner jag.
Jag kikar i smyg när slottsherren tränar sina två valpar en i taget. Eller i smyg är det kanske inte precis men jag deltar inte i deras träning som aktiv åhörare. Jag håller mig mer på andra sidan köksfönstret och följer deras utveckling därifrån. Små korta träningssekvenser om några minuter styck. Fullt fokus hos förare och valp. Hundraprocent odelad uppmärksamhet från båda hållen. All in. Fokus är ett av knepen med hundträningen tänker jag, närvaron i stunden. Slottsherren är bra på det. Betydligt bättre än mig som ständigt tycks ha tusen ideer poppande i huvudet samtidigt som jag gör något annat. Men jag övar. Söta Lillie är av den naturligt följsamma sorten. Hon bara gör. Sluter upp och går fint på vänster sida helt naturligt och sitter lillgammalt och rejält på baken när apporten kastas ut. Letar och hämtar gör hon med stor energi men apporten släpper hon när hon hoppar upp i slottsherrens famn. Det gör inget i det här skedet. Ingenting alls. Hon är alltför ung än och har fortfarande några mjölktänder kvar, några hörntänder som envist hänger fast och stör. Buspojken Lad är duktig han med. Som alla cockrar är han glad och käck och en smula impulsiv. Pigg på livet och träningen tittar han på slottsherren med stora ögon och undrar vad som väntar. En kort markering kanske, eller leta efter en boll i gräset? Han är med på allt och fullständigt nöjd bara med att få en stunds egen tid med slottsherren.
