Vi är lika min hund och jag

Jag är introvert. Eller mer troligt ambivert. Det har jag vetat om och förstått sedan länge. Till min stora lycka är slottsherren också lite av en samma personlighetstyp. Det är en förfärlig tur tänker jag eftersom jag inte alls skulle trivas som partypingla. Som det är nu kan vi utan vidare trivas med att bara vara i varandras sällskap och vara nöjda med det. Ingen av oss har särskilt stora behov av stora sociala sammanhang och tillställningar. Nästan inga alls. Men jag är lite extrovert med faktiskt, kortare stunder är jag verkligen det och då uppskattar jag den sociala samvaron och lyfts av den. Det sociala kontot övertrasseras dock fort, det räcker gott med vanliga arbetsdagarna, efter dem är jag gärna ensam igen, ostörd och jättetråkig. Det är fint med olikheter och med olika personligheter och det behöver få finnas utrymme för var och en att vara precis som den är. Det gäller hundar med tänker jag och funderar lite över om det bestämt inte finns introverta hundar också. Det gör det garanterat. Ofta misstolkar vi dem som för mjuka, lite reserverade och tråkiga. När de i själva verket bara är lite avvaktande och eftertänksamma och har behov av att känna in sammanhanget innan de yttrar sig i nya grupper. Jag känner igen mig i dem, vi är liksom av samma sort. Jag har en sådan hund just nu. En lite introvert, eftertänksam, stark och jättesöt labrador som jag trivs väldigt gott med. Kanske för att vi är lite lika varandra hon och jag. Jag har förklarat det för henne nu när vi håller på att bli vänner på riktigt, talat om det så hon ska veta för det är inget att hymla om; vi är av samma sort. Lika starka och lika sårbara. Lika härliga och lika jobbiga. Lika modiga och lika skiträdda. Jag spår oss en lysande framtid tillsammans i vår självsamhet. Kanske blir vi kvar på åkern på hemmaplan, introverta och tråkiga men nöjda eller så tar vår lilla men ändå befintliga extroverta sida över och tar oss med ut i större sammanhang. Vi får se.