Även en blind höna kan finna ett korn
Det är som ett sagolandskap ute nu med snötunga granar och träd och ett tjockt vitt täcke över marken. Ombonat och inbäddat, rent och vitt. Och kanske möjligen något lite i vägen för veckans kurser och planer, men så är det. Vi får ta till en reservplan, det är ju trots allt inte helt oväntat att det kommer snö på vintern.
Viruset har börjat släppa taget om mig och orken och träningslusten började komma tillbaka ungefär samtidigt som snön kom. Förra veckans planerade träning får jag nog skjuta på framtiden lite för den passar inte riktigt in i snön. Istället får vi göra lite annat. Som att leta tennisbollar i snön som de gula och jag gjorde idag. Jag tog chuckiten med och tänkte mig en del markeringar med tennisbollar. En klurig och rolig snöuppgift. Inte vet jag om det berodde på snön eller på viruset eller något helt annat men chuckiten var helt avig. Hur jag än bar mig åt så gick bollarna från chuckiten rakt ner i backen tiometer framför mig utom en enstaka gång när jag fick till ett riktigt kast. Samma chuckit som jag haft i flera år och som brukar fungera alldeles utmärkt och likadana tennisbollar. Och samma kastarm med för den delen. Jag tror jag skyller på viruset ändå, det sitter nog kvar i kroppen och gör mina armar klenare än vanligt. Hundarna tyckte det var hur kul som helst, de korta kasten till trots. Särskilt Heather gick igång på tennisbollssökandet. Vilket närsök hon gjorde, svepte runt tätt intill marken med låg kroppshållning och dammsög så snön yrde runt henne. Inte en tendens till att bli frågande eller be om hjälp trots att hon fick slita länge innan hon fann. Hon tyckte verkligen det var jätteroligt och hade nästan svårt att bärga sig och inte rycka in och hjälpa Bäst när han skulle leta efter sin boll. Jag kan faktiskt förstå att hon blev lite otåligt då den gode Bäst på vanligt Bästmane’r hade lite väl bråttom i området och tog till lite för mycket ben och lite för lite nos och inte blev sådär supereffektiv i sitt letande. Heather som väntade påminde starkt om de där barnet i skolbänken som räcker upp handen samt hela kroppen och studsar lite med för att påkalla lärarens uppmärksamhet och tala om att ”jag vet, jag vet” medan den stackars lite långsammare eleven försöker komma fram till ett svar på frågan som getts. Heather fick ge sig till tåls och fortsätta vänta medan Bäst fortsatta plöja runt i snön efter bollen som han till sist faktiskt fann. Efter ytterligare några bollar började Bäst fatta grejen och slog av på farten och dammsög i snön. Lite långsammare och lite bättre. Heather fortsatte imponera på de bollarna hon fick. Hon briljerade verkligen. Jag ska lägga det på minnet till en annan dag då träningen och ”hållaområdet” kanske inte går lika bra. Chuckiten och min kastarm däremot briljerade inte alls, fy farao så dåligt. Efter ett tag gav jag helt enkelt upp den och lade ut bollarna i områden istället och efter det gick vi hem och hämtade resten av flocken, utom Flow, och ett gäng dummy istället. Det blev både bättre kast och lite lättare att hitta i snön och väldigt roligt tyckte alla hundarna.
Hundarna verkade uppriktigt glada över snön. Särskilt Larsson, han blev lite som en yster unghund igen, sprang som en galning, uppmanade de andra till lek och rullade sig i det vita. Förmodligen har det att göra med att han är född på vintern, på en snörik vinter, så hans första månader utomhus var i snö. Kanske har det präglat honom? Flow är inte född i snön och har knappt hunnit upptäcka den ordentligt förrän idag. Jag tänkte att snön kanske skulle bromsa upp hennes framfart något. Tänk så fel man kan ha, den enda som bromsades upp av snön var jag. Det var helt omöjligt att hålla hennes tempo och jag kan inte förstå hur den lilla cockern kunde hålla så hög fart i snön med sina korta ben. Det är i och för sig rätt mycket jag inte riktigt förstår med Flow men rolig är hon. Igår hade vi en en spanielträningseftermiddag tillsammans med Wilma och Calle och unghundarna. Deras fina unghundar och Lyra och Mer var med. Jag trotsade viruset och följde med ut en stund i vinterlandskapet jag också. En riktigt fin eftermiddag hade vi med sökträning av både äldre och yngre cockrar. Så kul det är med spanielträning! Till och med lilla Flow fick vara med ett tag mot slutet. Det blev första gången i hennes liv som jag tog ut henne tillsammans med andra människor och hundar, fram till igår har vi bara varit själva när vi varit utanför slottsträdgården. Hon löste det bra, jag är nöjd och efter gårdagen dessutom betydligt mer hoppfull vad det gäller Flow överhuvudtaget. Något har trots allt landat rätt i den ”träningen” Flow och jag har pysslat med i tidig valpålder och nu anar jag rätt så ljusa framtidsutsikter.
