Don efter person
Så liten hon är gick vi runt hela åkern i den plötsliga sommarvärmen idag. Längst hemifrån hittills om man räknar bort turer med bilen. Krondiket föreföll spännande men paddorna som plumsade i så det skvätte var otäcka. Då höll hon sig nära mina fötter med låg svanshållning. När vi kom till den mer bekanta remissen med stenmuren där hon gått förut släppte hon däremot loss ordentligt. Uppenbart kände hon sig hemma där, och trygg, samtidigt som pressen över den nya och lite otäcka släppte taget. Då gick det undan ordentligt och jag fick anledning att springa lite jag med för att hålla den unga valpen uppmärksam på mig och inte helt förvissad om var hon har mig. Skitkul tycket baby Till och sladdade runt i sådden. Små valpar har så mycket att upptäcka och lära och behöver stort inte mer än en liten tur strax utanför trädgården. Inledningsvis i alla fall. De behöver däremot lugnet och tryggheten, mängder av sömn och bara nya små upplevelser korta stunder i taget. Den stora världen kan vänta ett bra tag till.
Jag hoppas såklart att baby Till ska växa upp till en väl fungerande hund som delar mitt intresse för träning och jakt. Förutsättningarna finns där om jag förvaltar korten väl. Fast jag vet att blir det inte alltid som man tänkt sig. Ibland räcker inte hundarna riktigt till, eller så räcker de till med råge så det blir svår hanterade. Ibland räcker inte förarna till. Jag ser det ibland såklart, hundägare med stora ambitioner, mål och kraft men med ”fel” hund i andra änden av snöret. Hunden kan vara hur fin som helst och jättetrevlig men den kanske helt saknar förarens ambitioner inom området man valt. Ibland är det nödvändigt att tänka om tänker jag. Kanske byta gren med hunden och pröva på något annat inom hunderiet? Om man själv inte kan tänka sig det utan liksom jag själv har vägen ganska utstakad och klar från början får man kanske fundera över att byta hund i stället. Det är inte så hårt som det låter utan ofta en riktigt bra lösning för alla inblandade. Det handlar inte om ett misslyckande och behövs inte heller några förklaringar till varför, det är bara förståndigt att inse att det är dags att komma till ett beslut när man prövat och gjort vad man kunnat. Rätt hund på rätt plats. Varken mer eller mindre.
Jag läser lite om kvällarna när jag lägger mig. Just ni läser jag en bok, en roman, där jag kommit till sidan fyrahundrasextionio och jag väntar fortfarande på att handlingen ska komma igång fast det bara är några få sidor kvar tills boken tar slut. Trots det har boken varit läsvärd, den tuggar på utan några större sensationer så som livet(och hundträningen) ofta gör. Det dräller inte av aha-upplevelser eller gränslös lycka. Kanske är det dags att vänja sig? Att livet och vardagen rullar på tillsammans med hundträningen och att glitter och glamour bara serveras i små doser mellan varven av envist övande och prövande. Det är inte så illa ändå tänker jag. Faktiskt inte dumt alls. Vardagen är fint. Men i böckerna jag läser får det gärna glittra och sväva iväg lite mer, som ett uppskattat avbrott till det vardagliga.
